Aftonbladet – 2 juni 1856, sida 2

STOCEHOLM, den 2 Juni. Om kommunalanda och kommunalförfattningar. 1 Hvad man kallat kommun är i sin allmännaste bemörkelse en förening af menniskor, hvilka ansluta sig till hvarandra för att omedelbart eller genom ombud vårda sina gemensamma angelägenheter. I en inskränktare bemärkelse, som numera är den vanliga, menas härmed en förening för politiska och ekonomiska ändamål af personer eller familjer, samlade inom en viss omkrets, hvilka i följd af granskap och gemensarsma intressen hafva en för vissa dithörande angelägenheter gemensam förvaltning. — . Ehuru det å ena sidan ligger i begreppet af en sådan förening, att den måste vara en fri handling, har likväl å andra sidan all historisk erfarenhet visat den vara nästan en politisk naturnödvändighet. Stater hafva nemligen aldrig bildats på en gång, och likasom man tecknar sig för delaktighet i ett bolag; ej heller kunna enstaka, fristående familjer i och för sig utgöra en stat. Ur familjerna, lessa första, af sjelfva naturen betingade sarahällen, måste först mindre fria föreningar utveckla sig, innan slutligen efterhand allt sammanväxer till ett större helt och då framstår såsom i egentlig mening borgerligt samhälle. Dessa mindre föreningar kunna antingen utan vidare öfvergång omedelbart utbilda sig till samhälle, hvilket är det vanligaste förhållandet i mindre stater; eller ock genomgå ännu en utvecklingtform, i det de först utvidga sig till dessa större kommuner, dem man kallar landskap, och detta är inom större stater den vanliga bildningsprocessen. Den politiska frihet, som af välsinnade menniskor så högt eftersträfvas, mindre måhända såsom en ur förnuftets synpunkt oafhändlig rättighet, än såsom det oeftergifligaste medel för den högsta sedliga samutveckling, beror ytterst af den anda, som lefver inom ifrågavarande kommunal-inrättningar, och de af denna anda betingade former. Familjens frihet bildar nemligen ensam ingen full borgerlig frihet. De flesta envåldsherskare ha respekterat familjelifvets rättigheter, och der detta ej skett, kan ingen stat egentligen sägas vara till, utan blott ett till-: stånd af ännu vidrigare upplösning än despo.. tismens vanliga. Ej heller kan full borgerlig frihet med skäl sägas vara förhanden inom stater, hvilkas kommunala och landskapsföreningar upphört att vara någonting annat, än en brukbar hjelpreda vid skatters indrifvande, en oumbärlig form för centralmakten att kunna på alla punkter behörigen trycka samt undvika hvarje ofullständighet i sina polisregister. Vore ock en sådan stat begåfvad med en efter nyaste liberala mönster tillskuren författning, egde den. ock en representation, periodiskt sammanträdande, rustad att häfda sin sjelfständighet emot hvem som helst, så måste vi dock anse ett slikt samhällsskick, utan kommunal grundval, för ganska lösligt, i luften sväfvande och i lyckligaste fallet såsom en blott intermittent, genom långa pauser afbruten lifsyttring. Under dessa pauser har centralstyrelsen god och sällan obegagnad tid att ostörd och af alla rafter i stort och smått regera,. Det sken af oberoende, som för en liten tid omstrålade representanternas samlingsort, sprider sig aldig till landsorterna. Träget bevakade af förmyndare, befinna sig kommuner och landp så insnörda i centralisationens tvångströja, att de, om ej pressen vore, snart skulle blifva alldeles känslolösa för hvarje politisk idd. De samhällen deremot, i hvilka ett kommunalt lif är förhanden, iklädt ändamålsenliga former, ega härigenom en politisk styrka och en moralisk motståndskraft, på samma gång som ett kraftigt medel till materiell utveckling, för hvilka hvarje omstörtningsförsök förr eller senare måste vika. Att dylika försök aldrig saknats, hvarken i äldre eller nyare tider, och att de, der de ej mötts af nämde motståndskraft, äfven lyckats, visar verldshistorien. Vi vilja här blott erinra om trenne de märkligaste exemplen: den gamla verldens fristaters fall, länsväsendets stadgande under medeltiden och kabinettsdespotismens genomförande i de flesta nyare europeiska stater. Hvad de grekiska republikerna och Rom angår, kunna de ej sägas hafva egt något kommunalsystem i vanlig bemärkelse, enär hvar och en af dessa stater egentligen ej var annat än en enda stadskommun, inom hvilken den allmänna andan sålunda lättare kunde väckas, men äfven lättare utslockna, och det derpå grundade samhället i följd deraf öfverändakastas. Emellertid fortlefde länge de municipalförfattningar, som Rom inRNE OSSE vr FRE Remmar Det är en nog vanlig företeelse på många I