Aftonbladet – 28 maj 1856, sida 3

Helsning från Upsala till professor Nielsen. (Insändt.) En okänd stämma vågar blygt sig höja Blott med den rätt, som hör hvar yngling till Att lyfta någon gång på hjertats slöja Och sjunga ut hvad ögonblicket vill, Att till allt skönt, som träder fram, sig närma Med tankens frihet och med känslans värma. Och vi ha lärt att älska och att vörda Allt skönt oss möter i naturens verld, Åt konstens verk, af snillets eld berörda, Vi skänka hjertats fria hyllningsgärd: Hvarhelst en högre andes fläkt sig röjer Vår blick med kärlek och beundran dröjer. Och hvar som helst sig bryter fram i gruset En skymt af sannt och skönt — der stanna vi; Det kännes godt att stå i gudomsljuset, Om blott en stund, och värma sig deri, Att se det skönas rena strålar glimma Likt dagens ljus, som bryter nattens dimma. Och skönt är allt det herrliga och höga, Men ock det enkla, sanna i förbund, Skön är en fridens blick ur barnets öga Och skönt är oskuldslöjet på dess mund, Och skön är hvarje bild, der idealet, Det gudaborna, genomskimrar skalet. Och skön och fängslande är ju naturen I hvarje drägt hon sina former ter, Ej mindre, när, af vårens sol besvuren Till lif, åt allt hon lif och anda ger, Än när, en Niobe i frusna tårar, Hon står på grafven af försvunna vårar. Och skön är dagen, medan hoppet diktar Sin framtidsdikt med djerfva taflor i, Och skön är kärleken, som än ej biktar Knapt för sig sjelf sin anings drömmeri, Och skön är tankens seger i det stilla Med ljusets vapen öfver flärd och villa. Och skönt det är, när skilda folk sig sluta I ett förbund, på pröfvad trohet bygdt, Och bröst mot bröst sig till hvarandra luta Och hjerta emot hjerta klappar tryggt, När Svea, Nore syskonlikt med Dana I fast förening stå kring samma fana. Och skönt en gång att här din stämma höra, Du nabolandets ädle sångartolt, Med våren kommen att din helsning föra Till Sverges ungdom från dess brödrafolk — O! egde verlden slika diplomater Sig slöte fridens band kring folk och stater! Så mäktig är din konst. — Hvem kan förklara, Som Du, hvad skalden i sitt inre drömt? Det glada, sorgsna, höga, underbara, Hvad tanken eger djupt och hjertat ömt, Satirens lekar och passionens stormar, Allt med din stämma Du till skönhet formar. Allt får gestalt, allt lefver på din tunga, Der orden rika melodier bli, På hvilkas vågor andeväsen gunga Iklädda språkets lätta draperi, En jordisk drägt, ett stoftets band, som faller När själen sprängt en gång sitt fingselgaller. Ja, med din stämmas rika vibrationer Hvar känslans skiftning Du att tolka vet, Och lifvets färger, lifvets alla toner Ha för din konst ej någon hemlighet — Allt ställer Du för oss i solklar spegel, Allt ger Du snillets halt och snillets prägel. Hvems månde, mästare, den makten vara Som kraft Dig skänker att oss tjusa så, Som låter poesiens bilderskara På dina läppar lif och.anda få, Säg, är det ej din egen själ som klingar I hvarje ord Du till vårt öra bringar? Och dock din konst — hur snabbt förbi vårt sinne Med all sin underbara makt hon går, Ett nwets barn, som föds att bli-ett minne I samma stund det lif och anda får, Sekundens dotter, som, förrn hon försvinner, Knapt till sin moders hjerta tryckas hinner,