Aftonbladet – 28 maj 1856, sida 3

rättigheter, lika väl som uti att häfda kronans. Vi hoppas äfven, att hans närvaro i detta land skall ingifva honom kärlek för vår författning; ty den frihet, hon skänker oss, är ett oundgängligen nödvändigt vilkor för att lifvet ej skall förtvina under förhållanden, sådana som våra, under hvilka naturen kräfver så mycken ansträngning af menniskan, endast för att förunna henne tillvaro, och hvarest civilisationens andeliga och materiella gåfvor endast ernås genom strider, i hvilka ett folk, som ej känner frihetens styrka och frihetens ansvar, skulle gå under. H. EK. H. kommer att omgifvas af ett statsråd, som räknar många redbara och kunskapsrika män, och till hvilka nationen i det hela har mera tillit än till något föregående statsråd. Vicekonungen är här befriad från hela svärmen af lycksökare och ränksmidare, som så gerna söker att kringgärda regenten; och hans mognade blick in i lifvets ställningar och förhållanden skall säkerligen hindra, att en dylik bildas och ställer sig emellan honom och hans folk. H. KE. H. har redan, i yngre år, förvärfvat sig det omdöme, att med sällsynt arbetsamhet och flit hafva satt sig in i Sverges förhållanden och tillståndet af dess näringar. Vi hafva af svenska vetenskapsmän hört omtalas särskilta arbeten af honom i denna riktning, som skulle hedra hvilken som helst, och hört sägas, att hans detaljkunskap deri väckt beundran till och med hos män, hvilkas politiska åskådning var motsatt hofvets, och hvilkas vittnesbörd ej var smickrets. Vi hafva häraf så mycket större skäl att hoppas, att H. K. H:ts ställning som viecekonung i Norge skall utvidga hans kännedom om vårt lands inre förhållanden, sätta honom i stånd att riktigt bedöma dess sträfvanden och dess behof af utveckling, och försöka det intresse och deltagande derför, som folket vet att han redan hyser. Men framför allt våga vi hoppas och tro, att denna närvaro hos oss af vårt älskade furstehus ättling och blifvande hufvudman skall göra både honom och folket dybare för hvarandra. Vi tro, att Norge skall lära att ännu mer uppskatta tronföljarens samvetsgranna allvar, ej mindre än hans humana måtta, hvarpå han redan förut gifvit oss så framstående bevis, och vi tro äfven, att när han en gång åter lemnar oss, han skall hafva funnit, att detta lilla folk i all sin enkelhet och rättframhet, med allt sitt frihetssinne och all sin oafhängighetsdrift, då skall stå hans hjerta ännu närmare än i dag, då det bjöd honom sitt uppriktigaste välkommen. Vi skulle med anledning häraf endast vilja anmärka, att huru hugneiigt det än är att veta, att H. K. H. kronprinsen i Kristiania befinner sig omgifven af en duglig, sjelfständig och redbar regeringspersonal och en krete af skickliga embetsmän, man väl ändock icke fär taga för alldeles afgjordt, att han der skulle vara alldeles fri ifrån lycksökare och intrigörer. Lycksökeriet uppträder under tusen olika former och i alla länder, och det känner alltid naturligtvis dragningskraft till hofven och de makthafvandes personer. Att lycksökare icke heller alldeles saknas i Norge, derom skulle måhända sjelfve hufvudledaren af samma Morgenblad, som här visar sig så ytterst lojalt och artigt, för att icke säga devueradt, kunna ha åtskilligt att meddela. Aftenbladet yttrar i samma ämne bland annat följande: Ingenting kan vara af större vigt för en blifvande monark än att förvärfva noggrann kännedom om institutioner, ställningar och förhållanden hos det folk, som han är kallad till att med tiden regera, och det är klart, att det hvarken genom studier eller genom uppmärksamt iakttagande af de offentliga tilldragelserna på afstånd och den oundgängliga inverkan af mycket olika statsinrättningar och folkopinioner, kan förvärfvas i en sådan utsträckning och till sådan fullkomlighet som genom aktivt deltagande i landets styrelse under vistande derstädes. Det är föröfrigt helt naturligt, att många af de företeelser i vårt samhällslif, som H. KE. H. får tillfälle att betrakta på nära håll, skola förekomma honom främmande och att många förhållanden skola visa sig långt aflägsnade från det kan är van vid, men han skall — det våga vi också hoppas — se dessa företeelser med ett välvilligt och opartiskt öga, och han skafl då se, att kärnan af detta samhällslif är sund, att dessa förhållanden ha sin rot i och stå i harmoni med nationens karakter och innersta väsen, och att de följaktligen ha samma rätt till tillvaro och utveckling som nationen sjelf; att det norska folket väl älskar sin frihet, sina folkliga institutioner och sitt land framför allt, men att det tillika är ett lojalt och trofast folk, uppriktigt tillgifvet sitt konungahus, och att det under en monark, som har vilja och förstånd att erkänna den förnuftiga folkviljans betydelse och berättigande att i sista instansen lemna rättesnöret för ärendenas behandling, skall utveckla den kraft och energi och visa de ädla tendenser, som äro egendomliga för i sanning fria folkslag: Sker detta, skall H. K. H. genom detta sitt vistande hos oss förvärfva blick för folkets behof och Önskningar, som en gång skall visa sin rika frukt i enig samverkan mellan konungen och undersåterna.