Aftonbladet – 28 maj 1856, sida 2

STOCKHOLM, den 28 Maj. i Utrikes Korrespondens, (Från Aftonbladets korrespondent.) London den 16 Maj. ; Dagen efter det jag afsändt mitt sista bref offentliggjordes separatfördraget af den 15 förliden rånad. Dess tillkomst förklaras till en del genom hvad jag yttrat beträffande hiistorien om fredsfördragets art. 7. För öfrigt ; har derom hittills icke något blifvit bekant. Palmerston hade ingenting vidare att säga. om denna nya trippelallians, än att dess un-. ; dertecknares namn skola med ära öfvergå till I efterverlden; Clarendon omförmäler den alli deles icke, och Times har ej haft några beI traktelser öfver densamma. I Äfven i andra hänseenden har debatten öfi ver fredsfrågan icke lemnat särdeles rikt utbyte, i alla händelser icke så mycket som man kan vinna genom en sammanställning af ide sedan 1853 förda förbandlingarne. j I afseende på artikeln 9, som handlar om ) de kristnes rättigheter, har jag förskaffat mig i del af ett härstädes icke ännu offentliggjordt betänkande af Ali pascha, och jag bifogar I härhos detta intressanta dokument ). Det är J en vederqvickelse att läsa detsamma efter alla de torra och spetsfundiga ord, som i så öfverväldigande massor flödet från de kristna makternas kanslier. Med tillhjelp af detta dokument blir man i tillfälle att så der tämligen sammanställa nionde artikelns historia, och den är i sanning märklig nog. År 1853 inskränkte sig Rysslands rätt att taga notis om de grekiske kristnes förhållanden till befogenheten att göra Porten föreställningar i afseende på en rysk-grekisk kyrka i förstaden Galata. Det är icke sannolikt, att denna kyrka blifvit besökt af andra personer än ryska undersåter. Menschikow fordrade, att sultanen skulle lofva kejsaren att upprätthålla de kristnes alla rättigheter. Porten tillbakavisade anspråket. England och Frankrike sökte förmå sultanen att underteckna Wiener-noten, som enligt deras afsigt skulle uttrycka detsamma och medföra samma påföljd som den Menschikowska; Porten genomskådade konstgreppet och förkastade äfven denna not. Kriget utbröt. Kriget sönderslet fördraget i KudschukKainardschi, på hvilket rättigheten till de ifrågavarande föreställningarne grundade sig. Wienerkonferensen 1855 kom aldrig till fjerde punkten, som handlade om de kristnes. rättigheter. Men Porten måste ha haft någon anledning antaga, att makterna skulle i fredsffördraget upptaga en garanti för de kristnes rättigheter, ty den lät i Maj förlidet åri London, Paris och Wien öfverlemna ifrågavarande betänkande, som innehåller ett motiveradt tillbakavisande af detta anspråk. Makterna öfvergåfvo då också tanken derpå och fordrade blott, att utfärdandet af Hatti Humayun skulle i fredsfördraget omnämnas. Äfven dertill var Ali pascha vid kongressförhandlingarnes början icke bemyndigad; men ändtligen kom, på hvad sätt erfar man ej af protokollerna, den 9:de artikeln till stånd, hvilken omförmäler Hatti Humayuns utfärdande och tillika protesterar emot, att från detta omnämnande skall kunna härledas något slags rätt till inblandning. Man måste fråga sig, hvartill då hela omnämnandet skulle tjena; och man erhåller derom af protokollerna ingen upplysning, men väl af Palmerstons förklaring, att det faktum, att Hatti Humayun blifvit i fördraget omnämd, att dess utfärdande blifvit i fördraget antecknadt, gifver medundertecknarne en moralisk rätt att genom diplomatisk intervention öfvervaka ve illandet af de gifna försäkringarne, hvilken skall blifva tillfyllestgörande för uppnåendet af det Öönskade resultatet. Folkrätten vet visserligen ingenting om sådana moraliska rättigheter, men de må nu vara moraliska eller omoraliska, skall det, då de understödjas af linieskepp eller af defensivt . beväpnade ryska transportskepp, föga båta sultanen att äberopa sig på Vattels lära om folkrätten. Han har nu fem Menschikowar på halsen i stället för en, och detta icke blott i afseende på kyrknyckeln i Bethlehem, utan äfven i hvad som rörer en lista på reformer, med hvilkas utförande de mest civiliserade folk icke lyckats komma till stånd genom ett utvecklingsarbete, som fortgått genom århundraden. Ett uppbyggligt resultat af kriget! Att den nya gränsen i Bessarabien icke blifvit uppdragen enligt bestämmelserna i preliminärerna, utan vida gynnsammare för Ryssland, hänger sålunda tillsammans: Då kejsar Napoleon förliden sommar genom saxiska sändebudet och Nesselrodes svärson, hr v. Seebachs förmedling, med kejsar Alexander träffade öfverenskommelse om fredsvilkoren, räknades på, att Kars skulle falla och bereda de ryska vapnen den önskade triumfen. Derföre omintetgjorde också England och Frankrike alla försök till fästningens undsättning. Men naturligtvis kunde sådant ej införas i propositionerna, som alltså icke innehöllo någonting om Kars. Då man i Paris öppnade underhandlingarne, ställde sig Orlow och Brunnow okunniga om denna öfverenskommelse, betecknade återlemnandet af Kars såsom en koncession, till hvilken de icke voro förpliktade och för Hvilken de vid andra punkter kunde fordra en billig behandling. I närvaro af turkiska sändebudet kunde man icke erinra dem, att Kars fall ju varit påräk