Aftonbladet – 28 maj 1856, sida 2

blifvit straffad derför, att han expedierat skrifvelsen till fanjunkaren Falkenberg i form af embetsbref med åberopande af regementschefens befallning, hvilken aldrig skulle hafva varit gifven. Genom den inför regementschefen justerade promemorian har likväl blifvit upplyst, att regementschefen sjelf uttryckligen hade befallt skrifvelsens aflåtande, och adjutanten har således icke felat i denna punkt. Vid jemförande af chefens befallning, sådan den. uti promemorian blifvit med citationstecken anförd, och den aflåtna skrifvelsen, finner man dock. en liten skiljaktighet i det afseendet, att den förra bland annat innehåller, att fanjunkarens förklaring öfver det anmärkta förbållandet skulle infordras, hvilket adjutanten vid skrifvelsens upprättande glömt eller uraktlåtit.. Så vidt man af handlingarne kan se, måste väl underlöjtnanten Öhrströms fel, hvad skrifvelsen angår, således egentligen ha bestått i denna glömska eller denna underlåtenhet, i fall nemligen regementschefens order vid tillfället, då de gåfvos, verkligen voro lika bestämda, som de visa sig uti den först efteråt uppsatta och justerade promemorian. Men äfven med antagande häraf, kan man icke annat än förvåna sig öfver det militäriskt-moraliska omdöme hos befälet, som belägger detta underlåtenhetsfel hos adjutanten med samma straff (14 dagars arrest), som fanjunkarens anmärkta förhållande, hvilket dessutom icke hindrar denne att strax derpå befordras till officer. Finnes månne hos krigsbefälet en ännan måttstock för bedömandet af den ofrälse officerns än af den adelige underofficerns handlingssätt? Eller finnes väl någon annan förklaringsgrund, hvarför underofficern i detta fall genast befordrades till officer, oaktadt hvad emot hans konduit så nyligen hade förekommit, än att han bar ett adeligt namn? Är det någon, som tror att det samma äfven skulle ha skett, om han hade hetat Bergström eller något dylikt, med ett ord, om han hade varit en s. k. ofrälse? Vi kunna icke för vår del uppskatta ett ärfdt nämn, huru ärorikt det än för ett par århundraden sedan må hafva varit, högre än hvarje annat namn, så vidt icke innehafvaren genom egen förtjenst upprätthåller dess ära; och då är det i alla fall icke namnet, som utgör -förtjensten. Men hvilka följder för samhället och för armån måste uppkomma genom en motsatt åsigt, som beklagligen ännu ofta nog gör sig gällande hos de maktegande, trots stadgandet i regeringsformens 28, derpå torde man bland annat för närvarande kunna skåda exemplet icke blott hos en underlöjtnant vid kongl. lifbeväringsregementet, utan äfven uti sjelfva chefskapet, för att icke tala om annat.