Aftonbladet – 26 maj 1856, sida 2

också vunnit mycket bifall och blifsit inropad efter vansinnighetsscenen. Hennes janta koloratursång har här ett vidsträckt och tackssmt fält för sig, hvilket äfven med mycken talang begagnas; men rollens dramatiska fordringar äro icke heller små, och eburu för deras fullkomliga tillfredsställande torde, ibland annat, vid framställandet af Lucies många och skiftande sinnesrörelser, erfordras ett uttrycksfullare och mera vexlande mimiskt spel, än som denna sångerska har i sin makt, så bör likväl erkännas, att fröken Westerstrand genom sin framställning af Lucie, äfven hvad spelet angår, särdeles under de senare gångerna, vida öfverträffat hvad man trott sig af henne kunna vänta i detta hänseende, hvarför publiken äfven skänkt henne ett lifligt och stigande bifall. Henrik Asthon, Lucies bror, spelades af hr Sandström, och Gilbert af hr Dahlgren. Begge hafva rätt goda röster och sjunga i allmänhet ganska omsorgsfullt, men en viss brist på inre energi var här särdeles märkbar. Asthon bör äfven iakttaga en bättre hållning än den hr Sandström bestod honom. Lord Arthur Bucklaw är utan tvifvel operans minst intressanta ersonlighet, och man bör ej förtänka hr undbergh att han ej förmådde höja den. Då dessutom detta parti är alldeles för högt för hr Lundberghs röst, är det svårt att inse, hvarför det blifvit öfverlemnadt åt honom, när man har hr Strandbergs vackra tenor att tillgå. Hr Willman var Raimond, den protestantiske presten, och gaf denna roll på ett berömvärdt sätt. Fru Pauline Åhman, kongl. hofkapellets förtjenstfulla harpspelerska, gaf sistlidne tisdags afton en soir6 i La Croixs salong för ö.verfullt hus. Fru Ahman uppträdde först med en vacker fantasi för harpa på motiver ur Wilhelm Tell, med piano-ackompagme