Aftonbladet – 26 maj 1856, sida 2

sjelfva den examen, som vid universitetet fordras för inträde i statsdepartementerna af könungens kansli, så beskaffad, att den unge man, som går in i verket, icke ens undergått förhör uti någon enda gren af det vetande, som praktiskt tillhör det departement, der han till en början inskrifves som extra ordinarie, för att efter 9 å 10 år befordras till kopist, d. ä. renskrifvare. I sanning, någon bedröfligare organisation af en regering låter knappt tänka sig. Och likväl, ehuru man ena gången efter den andra måste med ljus och lykta söka efter en minister, så tyckes det icke falla den svenska konseljen in att tänka på förändring af denna organisation, för att bereda utväg att få regeringsärendena på ett drägligt sätt skötta samt i och med detsamma någon möjlighet att kunna finna ministrar, som någorlunda tillfredsställande kunde fullgöra sina åligganden. Vi veta icke, huru vi skola förklara denna likgiltighet för förbättrandet af en organisation, hvars olägenheter dock för statsrådets ledamöter sjelfva måste med hvarje dag kännas mera tryckande. Det synes som om orsaken till en väsentlig del måste sökas uti den fullkomligt falska uppfattning af sin ställ: ning, hvarvid våra ministrar sjelfve blifvit vane, då de endast betraktats och behandlats såsom redskap för den allenastyrande viljan. Helt annorlunda betrakta Norges ministrar sig sjelfva och sina embeten. Icke nog dermed, att de söka omgifva sig uteslutande med skickliga biträden, som lätta deras möda och lemna dem sjelfva tid öfrig från det rent materiella arbetet. De anse sig derjemte såsom verkliga chefer för de afdelningar af styrelsen, som äro dem: anförtrodda; och troligen kommer det der icke i fråga, att en minister afgifver sitt betänkande eller sin rapport till konungen med afseende derpå, att den ovilkorligen skall behåga Hans Majestät, eller öfverensstämma med fans tycken eller sympatier.Den norska ministerns utlåtande är och förblir ett sjelfständigt yttrande, som naturligtvis konungen i Norge såväl som i Sverge kan underkänna och, ogilla, men hvilket likväl alltid qvarstår i protokollet såsom ministerns mening. Redan detta är något väsentligt till förekommande af en godtycklig allenastyrelse. För en hvar förnuftig menniska. och följaktligen äfven för en konung, är det dock; alltid af vigt att kunna anföra giltiga skäl för sina åtgärder; och således blir det alltid svårare att handla och besluta emot giltiga skäl och söka vederlägga dessa, när de qvarstå i ett protokoll, som är underkastadt granskning vid riksdagen, än då inga eller endast svaga skäl uppställas för den här s. k. föredragande departementschefens tilleller afstyrkanden. De söm varit ledamöter af konstitutionsutskotten, särdeles under tiden efter 1844, eller som eljest haft tillfälle att läsa statsrådets protokoller, hafva derunder haft tillfällen nog att öfvertyga sig om den der rådande på en gång onödiga vidlyftigheten af renskrifningseller sammandragningsarbetet och den fullkomliga nakenheten af sjelfva öfverläggningen till beslut, fullkomligt stridande mot andan af grundlagen och föregående praxis, till och med under den tid, då den förhatliga suveräniteten var åt konungen delegerad, men från hvilken likväl rådets ännu åt historien förvarade protokoller innehålla värderika upplysningar angående regeringssystemet och rädgifvarnes opinioner jemte de skäl hvarpå dessa grundade sig. H. K. H. kronprinsen har emellertid nu tillfälle att göra sig närmare bekant med den norska formen och det norska styrelsesättet; och det vore önskvärdt, att H. K. H. insåge dess stora företräden, hvilket bland mycket annat ådagalägges deraf, att då man i Sverge har så ytterst svårt att finna män, som vilja och kunna åtaga sig det här så tunga rådgifvarekallet och som besitta dertill erförderliga egenskaper, så har man hitintills i Norge, med få undantag, genast funnit personer, som kunnat med heder bekläda dessa vigtiga platser.