Aftonbladet – 26 maj 1856, sida 2

— Ehuru brödrariket Norges angelägenheter och det sätt hvarpå dessa handhafvas, alltid måste vara af stort intresse äfven för Sverge, blir sådant i ännu högre grad förhållandet, då Sverges tronföljare blifvit stäldispetsen för den norska regeringen. Vi bhoppas att detta må blifva för honom en god skola. Sjelfva organisationen af Norges styrelse är i många hänseenden att föredraga framför den i Sverge. Statsrådets ledamöter äro der, hva och en inom sitt departement, vida mera än i Sverge verkliga ministrar. De hafva till sitt biträde byråcheter, som bereda ärendena och utarbeta demål, hvilka sedan underställas chefens granskning: och bedömande. Så hart. ex. Norska departementet för det Indre, utom en expeditionschef för det hela och en för postväsendet, icke mindre än sju byråchefer, hvilkas insigter, arbete och skicklighet ministern har att anlita. Här i landet deremot står departementschefen alldeles ensam, utan någon annan medhjelpare än en s. k. expeditionschef, som knappt kan räcka till för mera än att mer eller mindre väl granska och rätta expeditionerna och tillse att åtminstone dessa hafva sammanhang. I öfrigt. har ban några sekreterare (protokollssekreterare), som eridast föra protokoll och några som med någon aämplifikation afskrifva dessa (expeditionssekreterare) samt slutligen några kanslister och kopister, som besörja renskrifningen; men. bland illesamman ingen enda som, för att hj-lpligen göra sin tjenst, egentligen behöfver förstå det ringaste af hvad som hör till ministerns emvetsbefattning. Besynnerligt nog ir äfven a ——