Aftonbladet – 24 maj 1856, sida 5

I grundlagar. Vi önska, att det steg till förbättring, som här blifvit föreslaget, måtte ju förr desto hellre vidtagas, och ehuru det visdserligen icke ensamt för sig är tillfyllestgöJrande, tro vi dock, att de fördelar, som en T behörigen utförd arbetets delning alltid medd för, snart skulle föranleda andra angelägna förbättringar såsom följder deraf. Ett vilkor för att polischefsembetets delning skall medföra den trygghet i afseende på domaremaktens oberoende, som vår: samhällsordning fordrar, men som nu derstädes saknas, synes oss likväl vara, att polisdomaren äfven måtte tillsättas efter samma grunder, som andra domare, och att han, likasom desse, blefve oafsättlig; äfvensom vii sammanhang dermed ville föreslå afskaffandet af det orimliga stadgandet, att polisbetjeningen skall ega vittna i egen sak. Författaren i Posttidningen har äfven antydt, att fråga kunde uppstå, om polisdomaren borde vara en kronans eller kommunens embetsman, utan att likväl inlåta sig vidare på denna frågas besvarande. Detta är dock en sak, som är af stor vigt för framtiden; och alltsom begreppen om behöfligheten af maktens decentralisation och byråkratismens upplösning komma till klarhet, samt nitet för kommunal frihet i förening med verklig kommunalanda vaknar, skall äfven denna fråga allt bestämdare framträda. Men äfven tvenne andra omständigheter vid den nuvarande polisinrättningen förtjena uppmärksamhet och rättelse. Den ena är protokollsföringen i poliskammaren, den andra stadsfiskalernas förhållande till polismakten. Hvad först beträffar polisprotokollerna, så uppsättas de nu och underskrifvas på befallning, det vill säga polismästaren eller underståthållareri, när han leder undersökningen, bestätmmer deras innehåll, men icke protokollsförander efter sin uppfattning af hvad som vid förhandlingen förefallit. Det lärer derföre icke heller saknas exempel, att protokollsförande funnit med sitt samvete öförenligt att underteckna expedierade protokoller. För öfrigt äro de ofta till den grad knapphändigt uppsatta, att den, som öfvervarit förhandlingen i poliskammaren och sedan får läsa deröfver affattade protokoll, faller i förvåning. Att protokollet skulle återspegla!polismästarens eller poliskommissariernas åtgörande vid undersökningarne, det kan man naturligtvis icke begära; ty då skulle det nödgas intyga, att kommissarien-åklagaren, som står innanför skranket bredvid domarens stol, midt under förhandlingen får inlåta sig i hviskningar med domaren, och att denne ofta omedelbart på dessa hviskningar och hemliga könsultafioner, utan att derefter ställa ett ord till den andra utanför skranket stående parten, fattar beslut och afkunnar dem, utan att dessa synas vara af någonting vid det offentliga förhöret föranledda. Men att protokollerna åtminstone skola, om än blott summariskt, återgifva en trogen bild: af hvad parter och upplysningsvis hörda personer samt vittnen offentligen yttrat, bör med skäl kunna begäras. I de mål, i hvilka polisen sjelf fäller utslag, kommer protokollet blott undantagsvis att utskrifvas, och man kan derföre icke med synnerlig säkerhet yttra sig om deras beskaffenhet. Men i de till rådhusrätten remitterade målen har man vid denna rätt dagligen tillfälle att förnimma, huru bristfälliga de äro. Än visar det sig, att de innefatta verkliga misstag i afseende på personers namn eller dylikt, än komma vittnen och påstå, att deras uppgifter i poliskammaren äro alldeles missförstådda och i protokollet oriktigt uppfattade, än saknas de allra vigtigaste upplysningar, och domstolen måste oftast börja sin ransakning med en alldeles ny undersökning, hvarvid sjelfva ce faktiska omständgheterna icke sällan befinnas vara i polisprotokollet utegömda. Då polisundersökningen i remitterade mål motsvarar hvad i andra länder kallas insiruktionsförhör och afser ej mindre en ledning för allmänna åklagaren och för domarens ransakning, än ock ett hastigt urpdagande af de omständigheter, hvarunder förbrytelser blifvit begångna, så att spåren derefter ej må hinna igensopas, så kunde man ega skäl vänta, både att dessa undersökningar sköttes med mera urskilnivg och . skyndsamhet, och att resultatet finge i protokollet ett trognare uttryck. I fråga om stadsfiskalernas ställning till polismakten, behöfver man blott erinra sig. att dessa tjenstemän egentligen skulle vara Justitiekanslerens ombud, och således fullt opartiske lagens väktare, lika mycket emot angifvares angrepp mot dem de tilltala, som emot förbrytelser och fel af de tilltalade, ja, till och med efter omständigheterna mot polismakten sjelf. Nu har likväl sjelfva polisten genom en följd af åtgärder eller ställningar och förhållanden fått stadsfiskalerna i den beroende ställning af polisstyrelsen, att dessa, tillsatta så godt som efter öfverståthållarens godtycke och, enligt hvad det stundom visat sig, utan ringaste afseende -på subjektets begrepp om lag och rätt samt än mindre på dess juridiska kunskaper, för åtnjutande af de allra nödvändigaste inkomsterna för ett torftigt uppehälle måste foga sig uti att vara polistjenstemän i stället för allmänna åklagare och kontrollanter. FEODTEESONNEET NAS TSE