Aftonbladet – 24 maj 1856, sida 5

Marie Touchet skulle utomdess tvinga henne dertill, och det var ej heller att förmoda, det Espårance en enda sekund skulle tveka att, så snart han blifvit fullkomligt återställd. genom ett värjstygn utplåna det knifshugg han fått. Men hastigt lade sig en hand på den unge mannens axel, och när han vinde sig om. varseblef han till sin stora förskräckelse, en aln från sitt ansigte, Pontis leende och sluga fysionomi. Det var för andra gången som la Ramåe vid full dager såg dessa manliga och solbrända anletsdrag; ty vid det nattliga mötet uti Ormesson hade mörkret helt och hållet hindrat dem från att upptäcka hvarandra. Hvad Pontis ansigte sade, skulle många rader ej kunna återgifva, men en enda blick var nog för att uppfatta det. La Ramåe förde ofrivilligt handen till värjfästet. Bravo! ni har förstått mig, utbrast Pontis; det finnes i sanning ingen större njutning än att hafva med snillrika menniskor att göral Jag anser det verkligen ej behöfvas mycket snille för att förstå edra ögons språk, svarade la Ramåe kallt. Ni önskar tala med mig — jag är färdig. Den der frasen var mera värd än alla vältalighetsprofessorers långa predikningar! utropade gardisten. Men ni inbillar er väl icke,, afbröt la Ramde, att jag skall draga min värja häir, två steg ifrån damerna. Jaså... det generar er. Det var fan, min bäste herr la Ramåe, hvad ni har blifvit förändrad sedan jag såg er sist!... Den dagen, vare det sagdt utan all företråelse, tvekade ni minsann ej att draga knifven midtför näsan på två ganska förnäma fruntimmer.