Aftonbladet – 24 maj 1856, sida 5

Om chefskapet för polisen i huf Vudstaden. Posttidningen innehöll för några dagar se dan en artikel, som väckt en viss uppmärk samhet i anseende till det tämligen oförbe hållsamma ogillande den innebär af polisor ganisationen inom hufvudstaden. Posttidnin gen yttrar deri, bland annat, att den anse polisstyrelsens arbetsfördelning mycket brist fällig, ja, till den grad, att en god polis un der nuvarande förhållanden icke gerna ä möjlig. Under förra tider, anmärker Posttid ningen, funnos tvenne polismästare: en fö ordningsmål och en för sundhetsmål. Mai fann denna organisation olämplig och ledandt till brist på enhet. Derefter kom blott er polismästare och ett biträde åt honom, då har var förhindrad. För närvarande består samme: organisation af chefsembetet eller, rättare sagdt, öfverståthållareembetet, emedan både underståthållare och polismästare fungera så som ledare af ransakningarne i poliskamma. ren. Ännu alltjemt — fortfar Posttidningen — förenar polismästaren de begge egenskaperna af domare och executor ; han är både häradsHöfding och länsman i en person och dertill administrativ chef, befallningsman och informatör för en poliskår, som väl kan kallas ett helt regemente; dertill. är han, i sin egenskap af polismästare, fästad vid åtskilliga kommunala korporationer, komiteer m. m.; för att icke tala om alla tillfälliga bestyr, hvarmed han blifver öfverhopad. Är det möjligt, att någon undantagsmenniska finnes, vuxen en sådan befåttning, som utan att :slarfva, utan att något försumma, utan att förslöas, förmår fullgöra alla dessa åligganden natt och dag? Hvad som är omöjligt, är den allestädes närvaro som fordras., En ännu värre oformlighet än denna, och dertill i strid med rättegångsbruket, är att polismästaren sitter domare i egen sak. Såsom chef för poliskåren måste han något se på dennas värdighet, som sammanhänger med hans egen ambition, men om man än antager; att han af känsla för rättvisan icke håller praktisk ransakning och fäller vrång dom på grund af sin månhet om kåren, så kvem kan svara för huru förhållåndet blifver, när. han skall. döma öfver de order, kan sjelf gifvit polisbetjeningen och hvilka af denne blifvit utförda? Här upphör, ju all äfven formel kontroll. Man må ej invända, att polisen är en underordnad domstol, och att rätt på annåt håll kan sökas. Skadan kan redan vara skedd, innan den kän hinna rättas; och genom bötesförvandlingen (kan polisen komma att tillämpa så svåra straff som 28 dygns fängelse vid vatten och bröd, utom det att polisen har menniskors personliga frihet i sina händer. Polisens åtgärder ske visserligen dckså på polisens ansvar, :men :den dömde kan vara i en :sådanställning, att han knappast :kan tänka på att, äfven -om han: ansåge sig hafva lidit orätt, anföra besvär eller väcka rekonventionsanspråk, hvilka begge åtgärder fordra tid och juridiskt biträde, och dessutom kunna hafva en mycket oviss utgång. Emellertid kan han, :om han icke åtnöjes med domen, i många fall chållas fängslad i afbidan på utgången af. besvåren: och den tidsförlust han härpå gör gifver honom ännu ett skäl att icke söka rätt på annat håll. Dylikt kan äfven inträffa vid andra domstolar, men alla domstolar fälla icke en så stor mängd domar på dagen som polisen.n Tidningen anmärker derefter ganska riktigt; att der de juridiska pgarantierna icke kunna göras fullständiga, de böra ersättas genom de moraliska, till hvilka senare det i främsta rummet hörer, att åt domaren beredes den ställning, att han odeladt kan egna sig åt sitt domarevärf samt att, så vidt möjligt är, allt undanrödjes som kan göra honom partisk. Posttidningen föreslår derföre polischefsembetets delning uti ett domareembete och ett administrativt chefsembete. Polisdomaren skulle det tillhöra att ransaka och döma i alla de mål, som instämdes till polisen. Polischefen skulle vara cHef för poliskåren, samt handlägga alla öfriga administrativa ärenden och ordningsgöromål, der det icke kom i fråga att meddela beslut eller ålägga ansvar, eller att döma mellan polisbetjeningen och de af denna tilltalade personer. Härigenom, säges det vidare, xkomme polischefen och polisdomaren att ömsesidigt kontrollera hvarandra, utan attenheten och kraften i polisens ingripande deraf behöfva på något sätt blifva lidande, utan tvärtom ökas. Den exekutiva myndighetens innehafvare komme derigenom att undgå den hämmande och kinkiga ställningen såsom domare, hvilken försätter polischefen efter nuvarande organisation mellan de tvenne alternativerna: antingen att göra sig till icke-part genom att lemna poliskåren på egen hand, eller gifva sig sjelt dementi genom att fälla dom öfver sina egna handlingar — ja, vi tillägga, i åtal inför poliskammaren, hvilka möjligen på polismästarens egen befallning blifvit anstälda och hvari, lå annan fullständig bevisning saknas, polisbetjente ega rätt att vittna, fastän de af poismästaren kunna godtyckligt afskedas när som helst och af honom äro helt och hållet beroende, så att en polismästare kan på samma gång vara den osynlige åklagaren, hafva vittnenas välfärd i sina händer och tillika vara lomare i samma sak. Ännu ett annat vigtigt skät för det odelade chefsembetets delning, nföres deruti, att de hos domaren och polis chefen erforderliga egenskaperna svårligen sunna finnas förenade hos samma person, då le till en del äro af högst skiljaktig beskafenhet. Detta förslag och de derför anförda motiser hedra Posttidningen, enär man svårligen orde kunna finna en för allmän frid och säerhet inom ett lagbundet samhälle farligare nstitution, än den nuvarande organisationen f poliskammaren, oberäknadt att den strider not rättegångsordningen i 1734 års lag, äffensom mot både bokstafven och andan i våra BSR DIKE TENS nå EDTA SANS SYNAR NNDG RAR Marie Touchet skulle utomdess tvinga henne