Aftonbladet – 24 maj 1856, sida 5

rances händer, hade befriat honom äfven från denne. Men det var snarare tygellöst hat än vild glädje, som återsp2glade sig på la Ramåes ansigte. Trädgårdsmästaren hade sagt sant; med giriga blickar följde han den unga flickans och Espårances alla rörelse, och ett doft rytande framträngde då och då ur hans bröst. Hvad kunde de väl tala om? Huru hade hon så snart kunnat återhämta sig från sin förvirring, hon, en qvinna, då han, djerf och stark, ännu darrade vid åsynen af sitt från döden undsluppna offer? La Ramåees hufvud förvillades uti väfnaden af alla dessa intriger. Han kunde ej på en gång följa makarne dEntragues usla beräkningar och den äregiriga Henriettes högtsväfvande drömmar. Kanske hade han ändå möjligtvis framletat sig uti denna labyrint; men Esp6rances ankomst, de varma handtryckningarne, den unga flickan slösade på honom, och Marie Touchets ovanliga öfverseende läto honom snart åter förlora tråden. Grefven af Auvergne, konungen, EspÅrance, Ormesson, Saint-Denis och Bezons, — allt dansade som feberfantasier omkring i hans tomma hjerna; det var för många olika sinnesrörelser för en enda menniska; svartsjukan, hatet, rädslan och religionsfanatismen hade varit nog att omstörta fyras förstånd. Stödd mot ett träd, likt en fånge vid galgen, väntade den unge mannen att lugn och ljus åter skulle intränga i hans själ. En tanke började redan att ikläda sig en bestämdare form i hans hufvud; han ville nemligen gå fram till Henriette och Esperance, återföra henne till modren och af henne begära en förklaring. Detta var det enda sättet att göra slut på de helvetiska qval som förtärde honom. Henriette, underkufvad af fruktan för en skandal, skulle ganska säkert gifva vika;