Aftonbladet – 24 maj 1856, sida 5

La Ramåees ögon gnistrade af vrede. Om ni talar så der högt,, inföll han, så tror jag verkligen, det ni vill att man skall hindra oss från att slåss. Ni misstager er! Något dylikt kan ej komma i fråga emellan oss; min vän har förbjudit mig att slåss, och det är endast en stum förklaring som jag fordrar af er... Det vill säga en förklaring, som jag likväl ej en enda minut skall tveka att med våld utkräfva, ifall det händelsevis skulle falla er in att vägra mig den. Jag upprepar ännu en gång, att stället är illa valdt till dylika förklaringar. Deruti har ni fullkomligt rätt, det är ej heller bär som jag fordrar dem... ty jag har redan sökt ut ett annat, der ingen menniska skall störa oss... Är ni beredd att följa mig? La Ramee darrade. Låtom oss gån, stammade han. Men hastigt hejdade sig den unge mannen. Hvarthän förer ni mig? frågade han. Det undgick säkert icke er uppmärksamhet, svarade Pontis, att jag nyss, i stället för att gå rakt fram till er, som jag mycket väl hade kunnst göra, deremot tog väg n genom trädgården. ; Jag märkte det. Som jag vet att ni är lika skarpsinnig som skarpsynt, -å sade ni visst till er sjelf: Den der Pontis är ej något dumhufvud, han går, bestämdt för att bereda mig någon liten öfverraskning. Det föll mig verkligen in.n Jag upprepar ännu en gång, att ni är en bland de snillrikaste unga män som jag hittills lärt känna... Tag nu min arm och kom. Men för Guds skull, min bäste herr la Ramåe, se då ej så misslynt ut, låtom oss tvärtom agera ett par älskande, hvi.ka, för att ej uppväcka de andras afundsjuka, skynda att draga