Aftonbladet – 23 maj 1856, sida 2

Den är mig nog, kamrat! Men inte mig,, mumlade gardisten. Om ni ej har någonting att uppgöra med den der lilla turturdufvan, så har jag åtminstone för min del ännu en liten räkning ouppgjord med hennes bundsförvandt... Sambioux! jag har ej glömt bort att den nidingen ville låta hänga mig! Var god, min bäste Pontis, och låt er värja vara qvar i slidan, inföll Esperance strängt. Detta är en affär, som endast angår mig .-.Intet tal... ingen axelryckning ... värjan i slidan I Det måste väl ske, efter ni nödvändigt så vill, mumlade Pontis. Lofvar du att ej mera draga henne?x Jag svär det! Näväl, följd mig då... Vi skola några minuter taga den der darrande stackaren afsides, jag har några ord att säga honom, hvilka — jag lofvar det! — han ej i hela sitt lif skall glömma. Pontis, som afskydde underhandlingar vid tillfällen, der han endast ansåg hugg kunna gagna, knotade högt öfver dessa ädelmodiga dårar, hvilka Gud skapat endast till rof för de fege och elake. Esprance låtsade ej höra vännens missnöje, utan fattade lugnt hans arm och drog honom långsamt med sig till la Ramee, hvars kinder blefvo allt blekare och blekare,i samma mån som han såg de begge fienderna närma sig, Men innan de begge ynglingarne uppnått honom, hade Henriette; som, utan att hafva hört ett enda ord af deras samtal, ändå förstått deras mening, lösslitit sig ur modrens och Gabriellas armar och störtat fram till Esperance, Med en rörelse, snabbare än tanken, omfattade hon den unge mannens händer, och innan han ännu hunnit göra mot