Aftonbladet – 21 maj 1856, sida 2

O, min älskade sire... min älskade sirel utropade hon. Nu kunde konungen ej längre bekämpa sin smärta; ett rof för den våldsammaste sinnesrörelse slöt han häftigt den dyrkade flickan i sina armar. . Det är då verkligen sanntb mumlade han. Må man tänka sig markis dEstries känslor under detta skakande uppträde; vrede och förtviflan kokade i hans bröst, och han sönderslet sina handskar af raseri. Det är således derför, min frökenn, tillade konungen, som ni ej kommit till Saint-Denis i dag att förena edra böner med alla mina vänners. Ack, sire, mitt hjerta har uttalat dessa böner, svcrade Gabriella, och kanske finns det ingen i ert konungatike som uppsändt dem varmare för er lycka än jag! Arma barn! ni tänkte på mig medan ni sjelf var olycklig!... ty ni är ju olycklig, Gabriella? .. . Detta giftermål utgör. ju er sorg ? aJag har nödgats lyda min far, stammade Gabriella under högljuda snyftningar. En konung har ej rättighet att blanda sig uti familjefidernas enskilda angelägenheter, så länge de utöfva det som dem med rätta tillkommer,, återtog Henrik med rynkad panna; men när deras hustrur eller barn äro olycklige, när de komma till honom och beklaga sig, då är konungen herre och då är det hans pligt att hjelpa och skydda. Uppsätt er klagoskrift, min fröken... ty värr, jag borde säga fru... men markis dEstrees oböflighet har gått så långt, att jag till och med är okunnig om er makes namn. Den gamle markisen närmade sig. Det är en lojal adelsman, stammade han, en sin konung uppriktigt tillgifven under