Aftonbladet – 21 maj 1856, sida 2

holm ännu — man måste erkänna det -— kder en märkvärdig brist på all komfort och båller sig till sitt knäckebröd och sin rökta fisk! (?) Derefter uppräknas en mängd yttringar af och anledningar till bristande öfverensstämmelse mellan Sverge och Norge alltifrån Karl Johans försök att införa det absoluta veto och en norsk adel ända till frågan om ett monument öfver Karl XII vid Fredrikshald, der författaren begår det misstaget att indentifiera norrmännen och norska pressen med Morgenbladet, hvarefter han fortfar: Man känner ordstäfvet om portugisen, som föll i en brunn och som, då han der nerifrån blef varse en spanior ropade: Kastilianare! kastilianare! Hjelp mig ur denna fara, och jag skall skänka dig lifvet! — Vi vilja ej säga, att de inbördes känslorna mellan norrmän och svenskar befinna sig på dennä punkt, men det är dock mycket lätt att se, att den ömsesidiga aktningen har stora framsteg att göra. De två nationerna känna hvarandra icke tillräckligt. Hvardera har mycket bättre reda på förhållandena och litteraturen i England, Tyskland eller Frankrike än hos sina grannar. Det är icke rätta sättet att beriktiga fördomsfulla omdömen ; en förtroligare beröring skulle leda till ömsesidiga medgifvanlen, hvilka ensamt skulle kunna göra unioaen fruktbringande. Om Sverges traditioner, dess historiska utveckling bundit det vid instituioner, som numera synas något utlefvade, så är det dock skyldigt sin ärorika forntid att intaga en ansedd plats bland de europeiska nationerna. Den svenska andan är ädel, storartad, upphöjd — ofta ända till mysticism. Norge, stolt öfver sin frihet, är begåfvadt med en mera aktiv energi, med ett i alla hänseenden mera praktiskt sinne. Nå väl! Förenen dessa båda egenskaper, i stället för att sätta dem emot hvarandra, och j skolen erhålla ett förbund, som inger respekt och hvars gemensamma föreningsband skall vara en fullständig harmoni uti en frihet, mera öfverensstämmande med reglorna för en förståndig demokrati. Dessa ord innehålla vissa sanningar, som vi önska måtte beh gtas på bådadera sidorna af Kölen. Den franske författaren omtalar slutligen H. EK. H. kronprinsens utnämning till vicekonung i Norge, och anser densamma såsom ett godt järtecken för ett verkligt närmande mellan de båda folken. Han hoppas att den unge fursten der skall ytterligare lära sig älska och respektera friheten och dess frukter i folkets lif och seder, och att han på samma gång skall för norrmännen bli en tolk af önskningarne om ett befästande af unionen och en större social gemenskap mellan de båda, icke blott genom politikens, utan genom den närmaste frändskaps band förenade nationernma.