Aftonbladet – 21 maj 1856, sida 2

vattnet, förrän Esperance, helt och hållet beherrskad af minnet från föregående dagen, genast glömde allt annat för att endast tänka på Gabriella och hennes olyckliga äktenskap. Pontis deremot, fri från all melankoli, började gladt att tälja små hvisselpipor, hvilka han bestämde till firandet af herr de Liancourts hemkomst. Utan tvifvel hade natten, denna sömnens moder, tillsändt Gabriella och Espårance några af dessa drömmar, hvilka, då de på en gång utspricka i tvenne själar göra dem till systrar genom ett oysnligt sambands hemlighetsfulla makt, ty Esperances blickar, som genom de fina grenarne oaflåtligt voro fästade på fröken dEstrees fönster, hade nog kraft att äfven ditdraga hennes. Ifrån det ögonblick de begge unge männen tagit plats uti bersåen hade Gabriellas tårfyllda ögon ej enda sekund lemnat dem, och likt Jephtas dotter satt hon der med blek panna och klappande hjerta, betraktande dessa sina begge skyddsenglar, då hon hastigt såg dem resa sig under tecken af den djupaste förvåning och vördnad. Den unga flickan böjde sig framåt, men hon hann ej sjelf stiga upp för att se efter hvad det var som så oförmodadt ådrog sig deras uppmärksamhet, förrän Gratienne hättigt öppnade dörren och ropade: Konungen ! Nu varseblef Gabriella markis dEstres, som långsamt framskred uti hufvudallen, och några steg bakom honom Henrik IV, på afständ åtföljd af munkar och tjenare. Vid denna åzyn kunde ingenting hejda Gan vansinnig af förtviflan och öfverraskning, störtade hon utför den höga trappan ned till muren, hvilken skilde de begge trädgärdarne, och der nedsjönk hon under heta tårar till monarkens fötter.