Aftonbladet – 21 maj 1856, sida 2

— Vi ha förut i korthet omnämt en artikel af A. Geffroy uti ett af de senaste utkomna häftena af Revue des deax Mondes. bvilken bar till titel Bernadotte och Norges förening med Sverge, och med hvilken författaren afslutar den serie af artiklar, hvari han på senare tiden i nämde tidskrift behandlat den skandinaviska nordens förhållanden. Denna artikel, ganska upplysande för fransmän och utländningar, som icke förut hafva någon närmare kännedom om dessa förhållanden, innehåller dock för svenska läsare ingenting nytt, utom den lilla anekdot ifrån hofkretsen år 1838, hvilken vi genast efter häftets mottagande meddelat våra läsare. Författaren resumerar nemligen de upplysningar, som i sjunde delen af de Schinkelska Minnena meddelas rörande de konflikter, som 1813 voro nära att utbryta mellan Karl Johan och hans allierade, och af hvilka man finner, huru föga angeläget Ryssland var att uppfylla sina ingångna förbindelser i afseende på Norge. Hvad som i denna uppsats förekommer rörande åstadkommandet af sjelfva föreningen. innehåller blott bekanta saker; men äfven den franske författaren döljer ingalunda, att Karl Johan vid alla förhandlingar härom långt mera tänkte på de dynastiska intressene än på Sverges, och att den omständigheten, att han medgaf Norge dess fria konstitution. icke bör tillräknas honom såsom en eftergift åt frihetsidgerna, utan endast härledde sig af hans fruktan för den europeiska restaurationen och hans önskan att så fort som möjligt få saken uppgjord, i förhoppning att sedermera med lätthet göra om allt hvad som i de norska institutionerna vore honom mindre behagligt. Författaren uttalar sig i sintet af sin artikel, liksom flera franska publicister på den senaste tiden, rörande svagheten af unionen mellan Sverge och Norge och bristen af öfverensstämmelse mellan de båda rikenas inre lif och sambhällsinstitutioner; och om än hans skildring i detta hänseende är något öfverdrifven i vissa punkter, så måste man medgifva, att han icke likt en artikelförfattare, som nyligen i den halfofficiella Constitutionnel yttrade sig i detta ämne, anser Norge ega alltför demokratiska institutioner, utan snarare häntyder derpå, att det är Sverge, som bör närma sig det norska statsskicket, på det föreningen må blifva innerligare och derigenom på en gång starkare utåt och mera välgörande, bättre befordrande andlig och materiel utveckling i det inre. Efter att ha visat, huru Karl Johan föga brydde sig ora, hurudan föreningen blef, endast den till namnet åvägabragtes och hans dynasti försäkrades om Norges krona, yttrar författaren: På sådant sätt hade Bernadotte bragt Sverge i en fientlig ställning eller åtminstone 1 en farlig antagonism med Norge. De tvenne folken ha icke samma idger, samma seder, samma institutioner; derutinnan finnes ännu en betydlig olikhet. Sverge har ärorika historiska minnen, som Norge saknar. Sverge har bevarat en adel och en representation, som synes föga öfverensstämma med den nya tidens anda, då Norge deremot skyr dessa lemningar från forntiden och förkastat dem i sin konstitution. Sverge har bevarat en statskyrka, en kyrka som har det stora, i vår tid oförlåtliga felet att vara ofördragsam, utan att man kan härleda den hårdhet som hon ådagalägger från en tro, som är så varm; och innerlig att den icke kan beherrska sig. Norge deremot har proklamerat religionsfriheten. Sverge har sedan fyratio år mera lagt sig vinn om en inre utveckling, som. skulle stå i öfverensstämmelae med rent och uteslutande svenska idger än om nya förbindelser utåt och om tillämpningen af insigter och erfarenheter, som annorstädes vunnits. Norge har deremot sin blick oupphörligt fästad på England. Kristiania talar engelska och dricker tå på engelskt maner, då Stock