Aftonbladet – 15 maj 1856, sida 2

strarne fattning, men det säges ej hafva fattats försök gedom tredje man att förmå motionären till att ännu en stund betänka sig, innan han foge steget ut. Emellertid, Monrads motion seglade sin sjö, för att bruka ett danskt uttryck , och regeringen har efteråt kunnat lugna sig, åtminstone för denn: gång. Jag veticke, om Monrad sjelf gjort sig någon illusion angående möjligheten af en majoritet för hans förslag, grundad på en mer ellerj mindre sannolik anslutning af det holsteinska j pårtiet till bans, Monrads, parti specielt il och för denna sak; vare för öfrigt härmed huru som helst, förslaget har öfverröstats, o hi tyska partiet har undandragit sig från ett sö pass farligt sällskap som Koncipisten af anmarks rikes demokratiska grundlag, och ministören har åter vännit en seger. Men huru länge? Detta ledef !os in på en ny fråga Man har sett; hurusom den närvarande ministeren i den ena frågan efter den andra haft inom helstatsrepfesentationen en äfgjord majoritet för sig, den tyckes sålunda vara hördad emot hugg och sår, och att döma efter ytan skulle den onekligen :böraranses för stark och snart sagdt oomkullrunkelig. Men är der också detta i sjelfva verket?: Jag tviflar der-, på. Jag tror att den tvärtom; oaktadt allting hittills gått den så förunderligt väl i händer, står på ganska vacklande fötter, och ått den möjligen en vacker dag helt plötsligt och till följd af någon obetydlig omständighet kan komma att besanna att stolthet går för fall Det är sannt, att den t. ex. segrade i frågan om Förrättningsordningen, der riksrådet dock hade nedstämt sina pretentiorier på vissa förändringar i regeringens lagförslag till det minsta möjliga, men det är dock att märka, att den minoritet, som här intill det yttersta stälde sig emot ministåren, bestod a! församlingens aktningsvärdaste och mest konstitutionella män. Ilängden har det dock sina vådor att vinna spelet med en dylik opposition emot sig ;en minoritet, bakom hvars rygg hela landet. står, är dock alltid farlig. om än i en votering öfverflyglad, och . faran växer allt efter som det blir för folket -klarare och ögonskenligare, att regeringen lefver med de sämres nåde, icke med de bästes understöd. De manövrer, hvarigenom församlingens förman, den doktrinäre Madvig, se: nast för sin del och uppenbart i regeringens tjenst lade alla möjliga hinder i vägen för Monrads motion om författningsrevisionen, bevisa huru vederbörande sjelfva gå med ondt samvete och nu se sig nödsakade att tillgripa hvad medel som helst för att afskära nyssnämde minoritet möjligheten att växa upp till majoritet; men på detta sätt kan det i längden ieke gå. Hvad de särskilta ministrarne angår, är det i synnerhet Andre, som synes Kafva! beslutat att sätta allt på spetsen-deh mot hvilker den allmänna meningen derför också vänder sig med största ovilja och missstämning. Man har skäl att vara missbelåten med: flera. Bangsobegripliga förfarande med afseende på frågan om en jernväg mellan Hufvädstaden och Helsingör har sålunda bland mycket annat blifvit hed rätta gjordt till föremål för en allmän kritik; men mot: Andre är det mer än missbelåtenhet, det är djup förtrytelse. Ingen förnekar, att ju denne statsman har flera utmärkta egenskaper, ett godt hufvud, ett fint hufvud, ett visst slags energi. 0. 8. V., men det har icke kunnat undfalla någon, att så, som . denne herre uppträder i riksrådet, är han på god väg att blifva en fullkomlig absolutist; man finner i allt, att det är den egna oföränderliga viljan han vill sätta i stället för allt annat, att han anser hvad han en gång föreslagit och gjort för så godt, att — ve den, som dervid vill röra med ett lillfinger! Med ett ord, han låter sig af maktinnehafvandet förblindas till den grad, att han helt och hållet förbiser att han dock är minister i ett konstitutionelt land, icke! i en despotisk stat, och förglömmer att kon-; stitutionalismers hela id hvilar derpå, att! den enskilta viljan och åsigten måste vara underordnade den kollektiva viljan och -meningen, folkets och dess representationers. Der är hos Andre en ömtålighet om allt hvad som han -har minsta: del i, en jalousie om makten, hvilken påminner om Louis Philippe (utan att jag derför vill hafva sagdt att hr Andre är någon Louis Philippe) och man behöfver endast, om än med den ytterligaste varsamhet, sätta i tvifvel ändamålsenligheten af ett jota. i regeringens åtgärder och förslag, för att han genast häfver sig med en spotskhet, som ville han trotsa en verldsdel, och en blick; som ämnade han krossa granitklippor. Det är för öfrigt ingalunda blott inom riksrådet denna hr Andres envishet och stormodighet föranledt många verkligen vuhyggelige scener, utan det har länge glunkats om att inom sjelfva ministeren ganska allvarsamma kollisioner på grund deraf egt rum. Skulle nu dessa eller andra omständigheter förr eller senare framkalla en kris, är det för öfrigt visserligen icke omöjligt, att det just blir Andre; som till en början får öfvertaget, och de mindre trotsiga medlemmarne af det närvarande skabinettet, som få stryka på foten; ty han ger Big icke utan riktigt klämd mellan sköldar. Men låt äfven detta inträffa! Sedan kommer nog hans tur, det hår ingen. nöd. å Af allt detta tror jag att, den. slutsats med befogenhet kan dragas, att ministeren, hur man än vänder sakön, är långt ifrån att vara så säker i sadelny som! det, set ut. Den har inom sig sjelf farliga elementer till. splittring, och den står redan i en ytterst falsk ställning till en minoritet inom Tiksrådet, hvilke AM farm 2 KF tern nn