Aftonbladet – 15 maj 1856, sida 2

tade hjelp har upplifvat mitt sjunkna mod, Ni kan bistå mig... Vill ni det, min Herre ?n Ja, min fröken, men för Guds skull sätt er ..n Sätta mig!... Ack, jag vet ej om jag en gång hinner att säga er hvarföre jag kommit hit... Säkert finner ni mig mycket djerf och mycket obetänksam ... men ni anar ej huru olycklig jag är! Esprance böjde sig ned, hans hjerta blödde när han hörde hennes klagande röst, och en tår framträngde i hans öga. Jag gissar det; stammade han. Nej, nej, ni kan ej gissa det... Ack, min Gud! hvem är det, som kommer der?,.. Ar det ej min far?... Lugna er, min fröken, det är ingen menniska , .. Pontiss vakar öfver oss.a Min far letnnade mig nyss, för att se efter om hugenottdetachementena ännu besätta trakten häromkring, och han kan komma tillbaka utan att jag vet det:.. Men jag måste samla mina tankar ... Gabriella gömde ansigtet i sina händer, och Espårance hade i detta ögonblick gerna gifvit hälften sitt lif för att få se om hennes anletsdrag vore lika sköna och Jjufva, som hennes röst var mild och god. Jag ansåg det för min pligt att underrätta er om det afskyvärda spioneri, hvilket en viss person är nog nedrig att anställa emot er, sade han. Den unga flickan höjde hufvudet. Berätta allt! stammade hon. Esperänce omtalade nu i få ord det, som han föregående aftonen erfarit, och han uraktlät ej att i lifliga färger skildra de faror, hvilka han i går upprepat för Pontis. Jan, afbröt den unga flickan häfugt, ni har rätt, dessa faror äro stora, men jag löper ännu större ... ännu förfäörligare! ,.. Detta