Aftonbladet – 15 maj 1856, sida 2

STOCKHOLM, den !5 Maj. Bref från Danmark, (Från -en af Aftonbladets korrespondenter.) Köpenhamn den I Maj. Det politiska lifvet inskränker sig här fortfarande, och naturligt nog, till muvemanget inom riksrådet, och jag fruktar, att äfven detta skall för utlandet befinnas i allmänhet föga egnadt att ådraga sig någön synnerligare uppmärksamhet, hur mycket intresse åtskilliga af förhandlingarne inom berörde helstatsrepresentation än kunna ega för betraktaren på närmare håll och för dem, hvilka sakernå närmast angå. De tvenne större hufvudaktioner, som hittills blifvit inom riksrådet utförda, hafva. som ni vet, aflupit snöpligt nog. Det så kal lade de Elfvas andragande (den sista holsteinska motionen om författningens remitte-. rande till hertigdömenas ständerförsamlingars hörande) blef; såsom från början var förutseddt, af riksmötets majoritet förkastadt; man är skyldig Scheel-Plessen den rättvisan än erkänna, det han under hela den vidlyftiga diskussion, som denna motion föranledde. stod på sig tappert, och såväl genom uthållighet som äfven en viss parlamentarisk talang rättfärdigade det förtroende, som kallat honom till partiets ordförande; jag är villig att gå ännu längre och erkänna att partiet sjelf! — det holsteinska ridderskapliga, ty slesvigarne hafva här vid lag spelat endast en underordnad eller sidoordnad rol, — genom den opposition, det med sina få och snart räknade krafter här förstått att genom tvenne behandlingar af frågån underhålla emot en stor och på förhand öfverlägsen majoritet, visat sig dock berättigadt att verkligen kallas ett parti (hurudant, lika godt!) och det torde stå fast, att det danska ridderskapet, den danska aristokratien, för att taga ett niraliggande exempel, säkerligen icke skulle varit mäktig att uthålla en liknande dust med lika eftertryck. Jag talar här icke om afsigten, biafsigterna, bakafsigterna, o. s. v., blott om sammanhållningen inom den lilla djerfva truppen, (det var endast grefve Rewentlow Jersbeck, som några gånger böll på att dumma sig), ihärdigheten: i. bemödandet : och äfven den ob.stridliga förmågan att i det längsta hålla sig taht bien que mal på sin post och i sin position. Sjefva den omständighet. hvilken onekligen å ene sidan är långt ifrån att ega någonting sublirät, att dessa herrar. efter sitt nederlag och trots sina derefter tvenne särskilta gånger afgifna uttryckliga reservationer, funnit för godt att åter sätta sig ner (dann lasse ich mich nieder! sade grefve Jersbeck), i stället för att, som förorättade män, helt enkelt gå sin: väg, bevisar 3 andra sidan, att samma herrar icke så lät: gifva en sak: förlorad, utan ännu alltid hop: pas kunna med envishet vinna något, om än aldrig så litet. I sjelfva verket hår också det af grefve Blume Heiligensteedten under diskussionen utkastade ordet öm ett annat ställe. der rättvisa väl vore att vinna, tillräckligt ådagalagt, att partiet alltid qvarhåller tankan på Frankfurt såsom en högre instans, ochdet är sålunda ännu möjligt, att der i sinom tid verkligen kommer en liten efterpjes till det för denna gång afslutadehjöltespelet. Den andra af de ofvannämda båda hufvudaktionerna var Monrads förslag i ändamål att erhålla en revision af författningen. Olikheten mellan Monrads och de elfvas andragande låg redan deri, att medan de senare utgingo från ett underkännande af författningens rättsenliga tillkomst, stälde sig Monrad eremot fullkomligt på författningens egen basis såsom-en lojal undersåte framförallt — ni känner Monråds egendoråliga konst att vara förarglig och obeqväm på ett lojalt vis! — och yrkade revisionen blott såsom en naturlig konseqvens af de föregående premisser, under hvilka författningen tillkommit. Ni torde erinra er, att -slutstenen till de långvariga förhandlingar, genom hvilka helstatsförfattningen ändtligen i fjol höstas infördes, var en adress till konungen, i hvilken flertalet af Folkethingets mest patriotiska och poNitiskt myndiga män uttalade sin förtröstan till att konungen sjelf skulle vara den förste till att låta på konstitutionel väg ofördröjligen förberedas sådana förändringar i helstatsförfattningen, hvilka kunde någorlunda afbjelpa dennas värsta brister och olämpor, och samtidigt läto ganska oförbehållsamt förstå, att det blott var under förutsättningen af en sådan författningens snara revision Folkethinget. förmått sig att öppna vägen tör helstatssystemet. Monrad har icke glömt hyad sälunda den gången uttalades inför tronen; han är öfverhufvud -taget den man, som icke så lätt låter något falla i glömska, och han har sålutida genom framkastandet -af sin ifrågavarande : motion i främsta rummet velat erinra äfven regeringen om hvad dess frid och plikt tillhörer. NI kan tro att detta Monrads steg ingalunda smakat vederbörande ! Hela saken kom öfver dena fullkomligt oväntadt; den ena dagen hör man att Monrad ännu af följderna efter ett benbrott qvarhålles i sina rum, den andra dagen står ban, kastande kryckan, midt i församlingen för att upptaga helstatsförfattningens lifsfråga och; som det naturligtvis genast hette, åter gifva spelrummet fritt åt alla passioner, allt det gamla bråket, alla de olika meningarne! Hos vissa af regeringens ledamöter lärer i första ögonblicket rådt en panisk förskräckelse; man kände redan grunden sjunka undan och byggningens väggar skälfva.i sina fogniögar. Att sjelf personligen konferera med den fruktansvärde,