Aftonbladet – 15 maj 1856, sida 2

ret, den ena nära, det var Gratienne; den andra till hälften dold bakom sin följeslagarinna, mot hvilkens axel: hon stödde sig, det var Gabriella. Bjud den unga damen en stol! befallde Espårance den orörlige Pontis. hevalier de Crillons favorit fattade hastigt: en stol och sträckte den med utsökt artighet ut genom fönstret till kammarjungfrun, som genast inbjöd sin matmor att taga plats. Passa på; Gratienne! stammade Gabriella. Den trogna -tjenarinnan lydde ögonblickligen sin herrskarinnas befallning och skyndade på tåspetsarne fram i trädgården. Passa på, Pontis! sade Espårance till gardisten, hvilken helt förtjust hoppade ut genom fönstret och med blixtens hastighet ilade efter den vackfa kammarjungfrun, som fattat posto endast några steg ifrån den nya byggnaden. Gabriella och Espårance voro ensamma, begge tvekado att taga till ordet, men slutligen segrade den unge manhens vanliga artighet öfver den häftiga sinnesrörelse, som några sekunder öfverväldigat honom, och han sade ödmjukt: Värdigas taga plats, min fröken; jag fruktar att man förr kan observera er om ni står, än om ni sitter... och framförallt ursäkta mig, som ej vågar gå er;till mötes, men af. tonkylan är skadlig för blessyrer och jag: nödgas tyvärr derföre, ehuru med saknad, qvarstanna i mitt rum. Ack, min herre! hviskade Gabriella mildt och drog, oaktadt mörkret, som fullkomligt insvepte dem begge, ännu tätare kapuschon-: gen omkring sitt hufvud, det är således ni,: som varit nog ädel att underrätta mig om en fara? ... Säg, imtresserar ni er verkligen för en stackars flicka utan försvar? ,.. Er ovän-,