Aftonbladet – 14 maj 1856, sida 3

Kunna imponera pa dessa och salulda ODEemärkt ha tillfälle att bilda en kärna till smö mormonförsamlingar. Det är äfven hufvudsakligen genom handtverksgesäller, som någon tid vistats i Danmark, som mormonläran först börjat representeras och predikas i Stockholm. Vi återkomma i en senare artikel till de upplysningar, som i afseende härå vunnits, och de åtgärder, som i sammanhang härmed blifvit af särskilta myndigheter vidtagna. FRESTAS ENGELSKA PARLAMENTETS ÖFVERLÄGGNINGAR OM FREDSTRAKTATEN. Vi ha förut i korthet omförmält, att engelska styrelsen ånyo vunnit en fullständig seger i båda parlamentshusen, då frågan om fredsfördraget der förevar till öfverläggning. Vi gå nu att något utförligare redogöra för debatterna, görande dervid början med förhandlingarne i öfverhuset. Husets sanktion å fredstraktaten borde afgifvas i form af en lyckönskningsadress till drottningen, hvilken föreslogs af grefve IHllesmere. Grefven uttalade den förhoppning, att en lång tid måtte förflyta, innan tillfälle åter erbjöde sig attföreslå en dylik lyckönskningsadress, till grund för hvilken måste ligga så mycken utstånden jemmer och elände. Dei på husets bord framlagda fredsfördraget motsvarade helt och hållet alla förnuftiges förväntan, ja, det vore till och med fördelaktigare än mången sangvinisk person ännu för kort tid sedan vågade förvänta. Han trodde icke, att nåson meningsskiljaktighet skulle yppas mellan de:as herrligheter angående den föreslagna adressen, och det vore äfven önskvärdt, att detta icke skeåde. Lord Ellesmere redogjorde derpå för de omständigheter, under hvilka lord Clarendon före vagit sin fredsmission till Paris, och sökte ådagalägga huru ogrundad å ena sidan den misstankan sarit, att den engelske ministern skulle göra allt möjligt att lägga hinder i vägen för ett fredsfördrags afslutande, och å andra sidan den, äfven i England, öfveriladt omfattade åsigt, att England Fortfarande fördes bakom ljuset af den öfverlägsna tplomatiska skickligheten hos fastlandets statsmän, hvilka framgångar dess vapen än må ha tillkämpat sig på slagfältet. Han mäste förklara denna åsigt fullkomligt ogrundad, och det fördrag, som blifvit huset förelagdt, utgjorde uti förevarande fall det bästa bevis på motsatsen. Han omnämde vidare det sätt, hvarpå kejsaren af Ryssland med afseende på förevarande fördrag förfarit, och uttalade den förhoppning, att hans bemödanden fortfarande skulle egnas åt utvecklingen af hans rikes inre hjelpkällor, en utveckling, hvilken man hade all anledning önska all framgång, då den läran, att Englands blomsting icke skulle vara förenlig med främmande länlers välfärd, för längesedan blifvit förkastad såsom orimlig. Af det ryska rikets blomstring hade England ingenting att frukta, ej ens för sina ostindiska besittningar. Lord Glenely tog derpå till ordet för att understödja adressen. Han jemförde de genom fördraget förändrade förhållandena i Östersjön och Svarta hafvet med hvad som förefunnits före krigets utbrott. Före fientligheternas början hade Ryssland hotat Sverge och Norge, fört ett protektorat i Donaufurstendömena och genom Sebastopol ständigt hosat Turkiet; nu är Sebastopol förstördt, protektoratet existerar icke mer oclSverge är tryggadt mot hvarje angrepp; Fredsvilkoren äro visserligen moderata, men lemna just derigenom ett bevis, att England icke afsett egen förstoring; vilkoren bereda fördelar åt hela Europa, ja åt hela verlden; nationen vore tack skyldig de ministrar, som afslutat freden, och gällde detta isynnerhet lord Clarendons duglighet, karaktersfasthet och hela förhållande. Kriget hade visat, att England, ehuru det öfveriemnat sig åt fredens konster, likväl icke uti lyx och kedom förlorat de egenskaper, som utmärkt det i kriget; det vore möjligt, att några tviflat och vacklat, men under hela den tid, kriget fortfarit, har mnatioialandan intet ögonblick svigtat. Grefve Malmesbury, som derpå fick ordet, beklagale sig deröfver, att texten till adressen icke blifvit samtidigt med fredsfördraget framlagd på husets vord. Han förklarade de i adressen begagnade utcrycken vara öfverdrifna. Det talas om den glädje ch tillfredsställelse huset erfarit öfver fredsslutet; nan för sin del förmådde icke känna hvarken det na eller det andra. Öfver krigets ändamål hade -egeringen aldrig klart uttalat sig; för så vidt han ikväl fattat dem, nödgades han bestrida att de blifit fullständigt uppnådda, och ville han derföre såsom amendement föreslå, att i adressen måtte yitras, tt regeringen sett sigi stånd att afsluta en fred, hvars vilkor synas henne på lämpligt vis uppfylla srigets stora ändamål. Kars fall hade utöfvat ett stort inflytande på fredsvilkoren. Sebastopol vore Ryssland återgifvet, och ehuru fördraget bestämmer utt Ryssland icke finge ega någon sjöarsenal vid Svarta hafvet, så vore dock alldeles icke klart angifet, hvad man egentligen förstått med detta utryck. Man har låtit Ryssland bibehålla de norra fästena vid Sebastopol, äfvensom Kertsch och Eupaoria, — orter, som blifvit förstärkta genom de bevästningar de allierade anlagt. Äfven fästena på scherkessiska kusten ville man återlemna i ryssarwes händer, och ehuru regeringen dragit fördel af scherkessernas ansträngningar, lemnade hon dem ikväl i sticket. Lord Stratfords beteende i Karsingeligenheten förtjenade det skarpaste klander. Anedningarna hvarför han nu uraktlåtit besvara geneal Williams depescher, kände likväl blott han sjelf