Aftonbladet – 3 maj 1856, sida 2

sprang lätt sin förvandling till möte och svängde i gungande sköte den flammande vårsolens klot. Alla menniskor fröjdade sig, d. v. s. åtminstone hvarenda stockholmsbo. Naturen tycktes bjuda på någonting utomordentligt herrligt till värfesten, tycktes bjuda på milda sefirer, dammande vägar; gröna gräsmattor, musikaliskalgardesmiddagar, nyutsprueckna löf, välförsedda värdshus, kungliga ekipageri högsta ståt, hurrande spenabarn, glada diplomater och all möjlig vårgrannlåt. Första Maj kom — och all denna väntade herrlighet lät förgäfves vänta på sig: den uteblef totalt. I stället för de milda sefirerna kom nordanvinden rytande med en iskyla, som trängde genom märg och ben; i stället för de gröna gräsmattorna drogs ett hvitt sveplakan öfver hela skapelsen; och det vardt ett väder sådant, att ingen rättänkande-menniska ville ens släppa sin katt utom dörren, Med ett ord: det blef på vårfestdagen en fullkomlig omstörtning i haturen, i stör skala talande om död och förgängelse, ooh denna omstörtning varar ännu. Gud vet, om vi någonsin få vår mera! Så hämnades lärkorna, förskräckligt för stockholmsboerna och hofvet, som varit orsaken till dådet, men — häri ligger det ädla bos ljusets representanter — himmelskt välgörande för landet och den skattdragande Jordbrukaren. . Skynden er nu, mina damer, medan tilldragelsen är i friskt minne, skynden er med petit:onen! fljest kunde det hända, att j är ven nästa första Maj gån miste om fröjde att få visa er och edra behag i galatoilet terna efter den nyaste modjurnalen för våren. Kilian.