Aftonbladet – 3 maj 1856, sida 2

Och nu ligger hon der på sin nätta bår... tallrik vill jag ej säga, ty så barbarisk är man väl icke, att man också äter upp henne? Nu ligger hon der och ser ännu i döden med sin brustna blick så mildt förebrående på de vackra hofdamerna. Är det väl möjligt annat, än att de härvid strömma i tårar? Nej, nog äro hofdamer framför alla andra i besittning af veka hjertan. Och när de väl gråtit ut, svepa de det lilla liket i den finaste batistnäsduk, som finnes till hands, och bisätta stoftet i en blomsterkruka för ätt, när första soldag kommer, begrafva det i Logården under skuggan af en mossros. Är det icke hemskt tiilstäldt af menniskofunder, att vårens och lifvets budbärarinna sålunda kommer att framkalla bilderna af döden och förgängelsen! Men detta har väl — såsom jag hoppas — nu skett för sista gången. Då i sistlidne Februari icke eng pårlamentärtecknet skyddade den framilande hörolden, beslöto, enligt hvad jag haft äran nämna, de efterlefvande anförvandterna att denna gång taga en förs räcklig hämd. De sammansvuro sig med elementerna, och för den rättvisa sakens skull lemnade dessa villigt sitt biträde. Må vi emellertid hålla god min så lingen, tänkte lärkorna, och effekten skall blifva så mycket större! De resonerade så här: Naturen ur dvalan må vakna, och lifvet, det menskan fått sakna, gå fram öfver dal, öfver höjd! Hvar larf, som är domnad i gruset, skall flyga som fjäril mot ljuset på vingar, som svirra af fröjd. Och fjärilarne flögo ut — vi hafva sett dem — och Befriad ur isiga banden, sprang bäcken i skimrande sanden från klippornas mossiga fot,