Aftonbladet – 30 april 1856, sida 2

— Vid sammanträde i öfvermorgon fredag komma magistraten med stadens femtio äldste att bland annat behandla vissa af de anslagsfrågor, som vid sammanträdet den 4 dennes blefvo bordlagda. Vi uttalade redan i Aftonbladet för den 3 dennes vår åsigt om dessa frågor, som till en väsentlig del angå användandet af den inkomst, som blifvit kommunen tillförsäkrad genom ständernas beslut vid sista riksdagen, att afgiften för handel med och utskänkning af spritdrycker skall anvä das till kommunala behof. Saken är likväl af den vigt, att vi anse oss böra ytterligare fästa uppmärksamheten derpå genom en redogörelse efter handlingarne för frågornas beskaffenhet. Af nedanstående sammanfattning finner läsaren, hurusom stadens drätselkommission betraktar den för bränvinshandeln ingående afgiften alldeles ur samma synpunkt som andra till stadskassan inflytande medel, ehuru ständerna uttryckligen beslöto och kongl. förordningen af d. 18 Januari 1855 föreskrifver, att nämde afgift skall användas till kommunala behof, hvarmed under riksdagsförhandlingarne, såsom kändt är, afsågos sådana för kommunen allmänna angelägenheter, som fattigvård, skolväsende och dylikt. Man fann rättvist, att de olyckor, som det omåttliga förtärandet af spritdrycker förorsakar, skulle i någon mån godtgöras samhällena derigenom, att den, som förtärde dessa drycker, sjelf finge bidraga dels till lindrande af den nöd, som hans ovana eller last framkallar, dels till det uppväxande slägtets förbättrade uppfostran, såsom kanske det enda för framtiden verkande motgiftet emot superiet. Det är väl icke tvifvel underkastadt, att om ständerna kunnat förutsätta, att någon lokalmyndighet skulle företrädesvis betrakta sina för särskilta ändamål tillsatta embetsoch tjenstemäns aflöning såsom en kommunal angelägenhet, de skulle hafva i vida bestämdare ord, än som skett, föreskrifvit till hvad ändamål medlen finge användas. Men ehuru så ej skett, synes det vara skäl för kommunens representanter att sjelfve tillse, det medlen i första rummet användas till det ändamål, för hvilket de varit afsedda, och som för hela kommunens bästa synes vara det jemförelsevis mest angelägna och gagnande, och det så mycket hellre, som det eljest skulle kunna hända, att rikets ständer vid en kommande riksdag åter fråntaga hufvudstaden den förmån, som vid sista riksdagen blef henne tillerkänd att äfven i denna fråga få betraktas såsom ett län för sig. Vi hänvisa i öfrigt till följande redogörelse för stadsnämdens framställning angående fattigvårdens äfvensom öfverståthållareembetets angående volisens behof, jemte drätselkomissionens deröfver afgifne utlåtanden. Stadsnämdens underdåniga hemställan till KM:t, att 20,000 rdr bko måtte från stadskassan af inflytande medel för handel med och minutering af spritdrycker anvisas till Stockholms fattigvård, erinrar, att kongl. brefvet den 17 Januari 1851 bestämmer att af bränvinsminuteringsafgiften 10,000 rår bko om året finge, i den mån tillgång funnes samt behållningen, sedan redan anvisade anslag utgått, icke kunde behöfvas till polisväsendets ordnande och underhåll, till stadsnämden utbetalas för att användas till allmänna arbetshusets utvidgning. Tillföljd häraf har stadsnämden uppburit 30,000 rdr för åren 1851—53; men sedan ha dessa medel ej kommit stadsnämden tillhanda. Arbetshusets utvidgning har fortgått, och kostnaden derför uppgick vid 1854 års slut till 0,672 rdr 47 sk. 6 rst. Då räkenskaperna icke äro afslutade för 1855, kan slutliga kostnaden icke bestämdt uppgifvas, men anses uppgå till minst 70,000 rdr. Ehuru detta vida öfverstiger bidraget af bränvinsminuteringsafgiften, har likväl stadsnämden, till följd af tydliga innehållet i kongl. brefvet den 6 Juli 1849, att bränvinsminuteringsafgiften blifvit afsedd att näst ordnandet och underhållet af stadens polis användas till utvidgande och fullkomnande af stadens allmänna välgörenhetsinrättningar, beräknat nämde 10,000 rdr såsom fortsatt årlig tillgång äfven för uppförande af arbetsoch försörjningsinrättning å Norrmalm, och äfven fått sockenstämmonämdens bemyndigande att upplåna 100,000 rdr bko, dervid likväl uttryckligen förutsatts, att de 10,000 rår af bränvinsminuteringsafgiften skulle fortfarande vara att tillgå. Då nu genom den nya bränvinslagstiftningen inkomsten af bränvinsminuteringsafgiften stigit från 72,750 rdr 44 sk., som den var 1554, till minst 110,933 rdr 16 sk., som för framtiden beräknas, och 23 i förordningen den 18 Januari 1855 om spritdryckers försäljning stadgar, att afgiften af denna försäljning skall användas till kommunala behof, samt otvifvelaktigt är att fattigvården är ett af de vigtigaste bland dessa, och derjemte spritdryckernas omåttliga förtäring är förnämsta källan till nöden och eländet, så anses fattigvården af dessa medel böra åtnjuta erforderligt anslag. Polisens behof af ökad delaktighet uti dessa medel erknnes, men näst derefter sätter stadsnämden fattigvården. Stadgandet i kongl. brefvet af d. 6 Juli 1849 bekräftades ytterligare genom ett kongl. bref af den 15 Maj1851, hvarigenom en löneförhöjning för underståthållaren af 1000 rdr ansågs böra utgå af bränvinsminuteringsafgiften, först efter bidraget till fattigvården. Till ådagaläggande af behofvet för fattigvården af ökadt anslag åberopas, att stadsnämden endast under år 1855 varit nödsakad skuldsätta sig för 63,000 rdr, deraf för 20,000 rdr på lånet till arbetshuset på Norrmalm och för 43,000 rdr, hvarmed utgifterna för vanliga föremål öfverstigit inkomsterna; att ökade utgifter förestå till ränta och amortering samt: för kostnader till inrättningens fullbordande; att, sedan inrättningen kommer i verksamhet, fattigvårdens årliga utgifter för hjonens underhåll måste blifva betydligt ökade, enär hjonen skola på inrättningen njuta uppehälle och sysselsättas med arbete. Vid allmänna arbetshuset på söder har en dylik anordning förorsakat en ökning i utgifterna, som beräknas till 5400 rdr mera än förut. De högre priserna på alla förnödenheter -medföra en ökning i kostnaderna af 10,000 rdr. Oaktadt fattigafgifterna beräknas i år inbringa omkring 26,000 rdr mera än 1855, anses dock en brist i stadsnämdens inkomster uppkomma, af 20,000 rår. Då fattigskatten af hufvudstadens invånare från 1846, då den ingick med 62,000 rdr, blifvit så ökad att den i år antages inbringa 140,000 rår, samt vidare förhöjning deri icke anses kunna skäligen äskas af kommunens redan tungt beskattade medlemmar, så hemställes nu, att från och med detta år stadsnämden af afgifterna för bränvinshandeln och utskänkningen må få åtnjuta åtminstone 20,000 rdr då sARA höidann 411 fate: