Aftonbladet – 30 april 1856, sida 2

ris, eller till bastiljen, och det som ingenting. Till bastiljen I utropade Gorenflots förskräckta ögon, men brodern Roberts röst frågade lugnt: Hvarföre till bastiljen, fru hertiginna? Emedan det är förrädares rätta plats. Gorenflot kände sina få återstående hårstrån resa sig på ända under kalotten, och kallsvetten perlade i stora droppar nedför hans ofantliga kinder. Jag förstår icke, svarade brodern Roberts milda och lugna stämma. För öfrigt så är det omöjligt att tala med er genom den der tölpens mun; vrålade hertiginnan och pekade på den i sin vida kapuschong insvepte brodern talaren. Den dumma åsnan, den afskyvärde narren, fortfor hon skummande af raseri, öfversätter edra ord med ett lugn, sem gör mig ursinnig; han känner då ingenting, den stocken!... Ni dom Modeste, ni bleknar åtminstone och svettas af ångest! ... men han... han är som ett stycke träl... det är ingen menniska, utan ett benrangel, värdigt att hänga i taket hos någon trollpacka, i stället för ett gammalt torrt ormskinn!... Jag skulle vid djefvulen vara hågad till att låta bödeln flå den bofven, om jag vore säker på att det funnes något skinn på hans fördömda knotor. Brodern Robert svarade utan den ringaste skilnad i röst och sätt: De förebråelser, fru hertiginnan riktar mot min tolk, äro orättvisa. Han öfversätter ordagrannt mina tankar; han talar som jag känner. Jaså, ni är kanhända icke rädd ni? Inte alls.n Ni svettas således icke af ångest? Det är mitt fett, som smältes i värman.