Aftonbladet – 29 april 1856, sida 2

gon gång, men med ett så glädtigt skratt och en så lätt hand, att den aldrig sårade ...! Ja, det var en sann vänn!...tro mig, min högvördige fader, jag skall aldrig glömma honom. Under detta tal hade Henrik allt mera lu-; tat sig fram mot brodern Roberts kapuschong, i hvilken denne allt efter konungens närman-: de ännu mera invecklade sig. Hvilken var då denne fenix)? frågade Robert med en röst, hvars uttryck plötsligen fått någonting vekt och mildt. Det var er adelsman från Gascogne, en Jandsman till konungen, en lika modig som vis man: Bruti själ i Thersites kropp, förenade med Aristides rättskänsla och Leonidas kalla mod. Herr chevalieren talar lärdt,, sade brodern Bobert, hvars kapuschong och ord darrade. Habemus Orillonem non inficetum skulle Cato hafva sagt. Ni är sjelf mycket lärd, broder Robert utropade konungen, hvars hjerta oemotståndligt drogs till denne man. : Brodern talaren fattade genast den vid. priorns fötter liggande tafian och tecknade med sina långa fingrar på följande sats: Det är derföre nödvändigt för de besökande att vara genomträngda af den öfvertygelsen, det de verkligen tala med priorn, hvilken äfven sjelf svarar dem; rösten är visserligen lånad, men tankarne äro hans. Då Henrik läst dessa rader, betraktade han en stund den på estraden sittande köttn assan och svarade sedan: Det är sannt, jag hade glömt mig... låtom oss nu återkomma till min vän, jag merj nar konungens vän, men det var också min, j att det bör icke förundra er, om äfven jag någon gång under vårt samtal begagnar nig af pronominet jag, alldeles som den rträfflige brodern talaren.n Spöet talade: