Aftonbladet – 29 april 1856, sida 2

för deras fortskridande förbättring, så kunde vi åtnöja oss med ett fastställande och en utveckling till en början af 1849 års beslut, i den förhoppning, att man snart derpå kunde hafva att vänta något vidare till afhjelpande af de brister, som dervid förbisågos eller förbingos. Men när vi veta, att fråga är om utfärdande af en ny skolordning, och vi af erfarenheten känna, att man i vårt land, sedan en sådan författning en gång efter stora ansträngningar är väl och vackert utfärdad, vanligen plägar anse allting vara dermed väl bestäldt för en längre tid och åter lemnar läroverken åt sitt öde att, fastspikade vid status quo för jen mansålder eller mera, styras af biskopar och konsistorier utan att regeringen stort frågar efter huru det sker, då anse vi det såsom en samvetssak att icke dölja vär öfvertygelse, att det ofta omtalade fastställandet af 1849 års grundsatser ingalunda under nuvarande omständigheter kan erkännas såsom tillräckligt. Och fråga är härvid efter vår uppfattning icke så mycket om större eller mindre medgifvanden för tillfället åt det ena eller andra politiska partiet, som fastmera om någonting, som vi skatta ännu högre, den svenska ungdomens uppfostran till större eller mindre duglighet för lifvet, hvaraf fäderneslandets framtid måhända under mansåldrar kommer att bero. Hvad presteståndets fördomar angår, så äro vi tillräckligt bekanta dermed, men tro icke att regeringen behöfver göra mera afseende derpå nu, än hon gjorde 1849. Vi hafva oss för öfrigt äfven väl bekant, att bland sjelfva presterskapet numera icke så få finnas, som i denna fråga stå uti bestämd opposition emot majoriteten af riksdagspresteståndet, och som veta att skatta fördelen att få sina söner väl uppfostrade äfven för andra lefnadsbanor än, den pre terliga, högre, än afseendet på sina ståndsbröders fördomar. I ännu högre grad öfverskattar Svenska Tidningen det missnöje, som hon tror att ett öfverskridande af 1849 års förordning skulle uppväcka hos lärarne. Vi bafva skäl för den öfvertygelsen, att de fordringar, som vi exempelvis i gårdagsbladet anförde, utöfver hvad 1849 års cirkulär innebär, icke äro några andra än sådana, i hvilka största delen af lärareståndet skulle instämma, om det blefve tillfrågadt, och det till och med i några afseenden vida hellre än uti vissa punkter af 1849 års cirkulär. Trenne talrikt besökta läraremöten hafva redan gifvit någon ledning för bedömandet af huruvida vi i detta fall misstaga oss. Emellertid vilja vi visserligen icke heller förneka, att äfven på detta häll misstroende till de nya skolformerna mångenstädes förefinnes. Men detta misstroende kommer i de flesta fall deraf, att man dömer och fördömer det nya, utan att hafva gjort sig bekant dermed, eller att man af några lösligt uppfattade satser dragit de orimligaste slutföljder, i likhet med den här ofvan omnämde författaren i Posttidningen. Men om verkligen vid genomförandet af en reform, som regeringen sjelf anser önskvärd, obenägenhet och motstånd, grundadt på fördom och till en del på missförstånd om sjelfva sakens beskaffenhet, är att befara hos de tjenstemän, som just skola utföra reformen, hvad bör en regering i sådana fall göra? Vihafva sett regeringarne i andra länder i dylika fall i första rummet bemöda sig att upplysa och öfvertyga både nationen och tjenstemännen om hvad som för tillfället göres behof. Man utgifver skrifter och upplysande kungörelser. man reser omkring i landet och föranstaltar sammanträden och öfverläggningar, och sedan opinionen är sålunda beredd, utfärdar man icke blott en torr författning i kapitel och paragrafer, utan äfven motiver derför. Hvad har vår regering gjort för att bereda opinionen hos de motsträfvige till förmån för den reform, med hvilken hon sedan så många år laborerar? Vi skulle vara tacksamma, om Svenska Tidningen kunde uppgifva något enda prof på att regeringen gjort det ringaste i detta afseende, utom det att hon låtit det officiell bladet då och då upplåta sina spalter åt — reformens motståndare.