— Svenska Tidningen upprepar, att man afseende på skolfrågan icke nu bör fordra mera än ett fastställande af 1849 års grundsatser, och ogillar vårt påstående, att man år 1856 borde kunna fordra och vänta något mera än blott detta. Skälen äro: att det icke vore klokt matt begära mera man kan hoppas fån; att då regeringen vet sig i alla fall röna otack för sina medgifvanden åt den liberala sidan, som aldrig blir förnöjd, man genom öfverdrifna fordringar endast, inleder henne i frestelse att kasta sig åt den sida, der tacksamheten är mera varm och belåten meå mindre; att presteståndet redan ansett sjelfva 1849 års förordning för ett revolutionärt otyg och ledande till hela bildningens förderf, och att det följaktligen icke vore ringaste sannolikhet, att regeringen skulle gå ännu längre; samt slutligen att ett längre uttaget steg äfven skulle ådraga sig missnöje af sjelfva skollärarne. Vi svara för vår del, att vi icke fordrat eller fordra mera, än vi anse att regeringen både bör och kan medgifva, men att vi ingalunda känna godkänna den grundsatsen att låta våra fordringar bestämmas af våra förhoppningar, hvaraf naturligtvis skulle följa, att der vi ingenting hade att hoppas, der skulle vi också ingenting fordra. Att vi icke höra till dem, som vägra att erkänna de steg, som regeringen tager i liberal riktning, när sådant nåsongång sker, det tro vi oss vid mera än ett tillfälle hafva ådagalagt. Om vi här, som i andra länder, hade en läroverksstyrelse, som oaflåtligt vakade öfver läroverken och sörjde RER An ER a SR