Aftonbladet – 29 april 1856, sida 2

valet af läroämnen, som undervisningssättet beträffar, följa förnuftiga pedagogiska giundsatser. Och att såsom en sådan skulle kunna anses användandet af latinet såsom läroämne för 8till 10-åringar och antagandet af detta döda språk såsom grundval för hela bildningen i 19:de århundradet, det våga vi fortfa-; rande bestrida. : Vi hade ärnat tillägga något om ett inkast, som man ofta hör anföras till försvar för den sg. k, klassiska bildningen, och 2om äfven för! fattaren i Posttidningen icke försummat att. upprepa, nemligen det förmenta efterdöme, som England — det praktiska England —! skall gifva i detta hänseende; men vi afstå nu derifrån, emedan vi just i detta ögonblick eri hållit en insänd uppsats rörande detta ämne, hvilken vi, så snart utrymmet medgifver, skola meddela. Det visar sig deraf, att hvad man ; med aådan tillförsigt velat taga fasta på i; England liknar den sköna Lydia i det afse-: endet att det — icke finnes till. ; I afseende på invändningarne mot den så kallade nya lärometoden, som dock nu redan begagnats så länge, att den knappt längre: kan kallas ny, anse vi det icke heller löna mödan att vara vidlyftiga. Vi skola likväl upptaga de väsentligaste. . Dessa invändningar öfverensstämma full-: komligt med hvad man förut i den vägen hört, i det de för det första förråda stor obekantskap med det sätt, hvarpå undervisningen i nya elementarskolan verkligen bedrifves i öfverensstämmelse med de grundsatser hon; bekänner, och för det andra ett minst sagdt besynnerligt bemödande att nödvändigt vilja tvinga nya elementarskolan att drifva sina grundsatser till det orimliga, på det man sedan må kunna finna någon sak både med grundsatserna sjelfva och med skolan. Man vet väl, att det gifves ingen praktisk princip, som ej kan drifvas till en förderflig ytterlighet, att all öfverdrift är ställd på gränsen af ett feln, såsom Kellgren säger; men det hjelper icke. Nya skolsystemet måste öfverdrifva sina principer, för att kunna gifva anledning till klander. Detta gäller i första rummet den sa. k. fria flyttningen, som egentligen utgör hufvudföremålet för författarens i Posttidningen kritik. Enligt nya skolsystemet är det både orätt och orimligt att, såsom sker i gamla skolan, vilja tvinga 30 å 40 till en och samma klass hörande lärjungar af de mest olika naturanlag, och i trots af tillfälliga förhinder, sjukdom m. m. för den ene eller andre, att fortgå i alla stycken med precist samma hastighet (klassflyttning); och man yrkar i stället, att mera afseende skall göras å gossens individuella anlag och förhållanden. Detta utesluter naturligtvis icke hvarken möjligheten eller rimligheten af att bilda läslag af 2, 3,4 eller 5 lärjungar, någon gång till och med flera, som, om de än icke äro alldeles fullkomligt jemgoda, likväl kunna utan märkbar olägenhet eller med verklig fördel för dem sjelfve följas åt. Men detta bildande af läslag vill nu författaren i Posttidningen alldeles icke veta af. Han kallar det ett återgående till klasssystemet. Emedan det icke finnes två individer, som äro absolut lika, så vill han icke tillåta nya skolan att bilda några läslag. Hvarje lärjunge måste, för att tillfredsställa författaren, ovilkorligen utgöra ett läslag ensam för sig. Derpå visar han å ena sidan alla de svåra olägenheter, som måste nppstå af en så ytterlig söndersplittring, och å andra sidan de enligt hans tanke icke mindre olägenheterna af att bilda läslag af 3 till 4 gossar hvartdera, när i alla fall dessa 3 till 4 gossar icke kunna antagas vara absolut lika till anlag, flit o. s. v. Helt annorlunda är det i gamla skolan; ty der visar vår författare icke allenast att inga olägenheter, utan endast fördelar måste uppstå af att bilda lexlag af ända till 30 å 40 lärjungar (enär hela klassen der vanligen kan anses utgöra ett enda lexlag). Kanman kalla detta annat än att se grandet i sin broders öga, men icke se bjelken i sitt eget?