Aftonbladet – 28 april 1856, sida 2

deras empiriska aftecknande, innan han får öfvergå til Euklides eller deremot svarande lärobok? — eller med öfningar uti hufvudräkning och en lefvande uppfattning af talförhållandena, innan han öfvergår till den mera abstrakta sifferräkningen? — eller om han tilläfventyrs skulle hafva lärt sig, huru många runstycken gå på en skilling, eller huru många jumfrur på en kanna o. s. v., innan han ännu lärt ens definitionerna på aritmetik och geometri, än mindre på postulater och axiomer m.m.? — Är man icke redan så tämmeligen öfverens derom, att hvarken det historiska eller det geografiska studiet någonting förlora, utan att fastmera båda vinna derpå, att man hellre begynner med fäderneslandet, dess minnen och dess natur, än t. ex. med Assyrien och Babylonien, eller med jordklotet och de abstrakta cirklarne och axlarne derpå? — Och hvad slutligen språkundervisningen beträffar, månne icke den förlust, som för de främmande döda eller lefvande språkens lärande kan anses uppkomma derigenom, att man uppsköte deras begynnande ett eller annat år, möjligen skulle kunna fullt uppvägas af en tidigare lagd desto grundligare underbyggnad i modersmålet, i förening framför allt med en mera skärpt iakttagelseförmåga samt en större mognad i förståndets och själskrafternas utveckling öfverhufvud? Ty det är väl ändå denna utveckling vida mera än det ena eller andra kunskapsämnet i och för sig, som måste afses vid den första barnaundervisningen, och det i folkskolan lika väl som i den så kallade lärda skolan. Vi hafva nemligen för vår del svårt att öfvertyga oss derom, att den blifvan :e bonden eller smeden eller snickaren skulle, för att blifva duglig inom sin krets, vara mindre i behof af uppmärksamhet och förstånd och en öfvad tankeförmåga, än den blifvande embetsmannen eller professorn inom sin, eller omvändt att man vid de senares uppfostran skulle böra på förhand mindre afse behofvet af praktisk duglighet för lifvet, än vid de förres. Vi hafva inom kretsen af vår egen erfarenhet sett för många och för bedröfliga prof på förfelad lefnadsverksamhet och derigenom äfven förstörd lefnadslycka just till följd af det uppfostringssystem, som alltför länge hyllat dylika åsigter, för att längre kunna vara dem tillgifna. Den lifligare fattningsgåfvan och den trägnare fliten hos barnen låta icke beräkna sig efter föräldrarnes vilkor. Det torde lika lätt kunna hända, att baronens eller brukspatronens son är ett dumhufvud och torparens ett snille, som omvändt. Hvilka missförhållanden, hvilka olyckor, hvilka förluster för samhället ej mindre än för enskilte, uppkomma ej dessutom af detta föräldrarnes äflande, att sönerna så vidt möjligt skola följa faderns sambhällsställning? Huru ofta händer ej t. ex., att sonen af en embetsman blifvit af naturen danad att hellre arbeta med armarne, än med hufvudet, men att han genom en uppfostran, hvars uteslutande syfte varit att proppa i det senare allehanda lärdomskram, som han dock icke duger att i Ifvet använda, göres alldeles oskicklig till både det ena och det andra? Låtom oss således öppet tillstå det: Hvad som gör, att man ännu hos oss redan i den spädare barndomen skiljer de förmögnes och de fattiges barn i olika skolor, är icke egentligen något i sakens natur grundadt behof ur pedagogisk synpunkt, utan fördomen och högfärden hos de förstnämde, samt den föreställningen att det offentliga af staten underhållna elementarläroverket har skickligare lärare, än den kommunala folkskolan, hvilket väl äfven ofta — ehuru numera icke ens alltid — torde vara fallet. Denna fördom näres genom den författning för de allmänna läroverken, hvilken man i afseende på vilkoren för intagning låtit förblifva orubbad, äfven sedan folkskolor vid de förras sida allmänneligen upprättades, och som i detta afseende ännu qvarhåller det svenska elementarläroverket på en lägre grad, än som nume:a veterligen an. seg böra tillhöra de af staten underhållna allmänna läroverken uti något annat land iEuropa. Ki förbise icke de betänkligheter, som ännu mången gång med skäl måste möta folkskolans anlitande för barn, hvilkas föräldrar hafva råd att umbära henne; och sannolikt blefve i första hand följden af stegrade inträdesfordringar vid elementarläroverken, att den enskilta undervisningen mera än förut anlitades för den spädare åldern. Men anledningarne till dessa betänkligheteter skulle likväl småningom allt mera bortfalla, i samma mån som folkskolan blefve äfven af sådana föräldrar mera anlitad, sedan de nemligen först väl börjat taga någon kännedom om hennes tillvaro och derefter, såsom ofelbart skulle inträffa, intressera sig för hennes förbättring. Ty det största hindret för folkundervisningens uppkomst i vårt land är, att man icke ännu hos oss vuxit ifrån den fördomen att anse folkskolan såsom blott och bart en fattigskola eller på sin höjd på landsbygden såsom en bondskola, i stället för att betrakta henne såsom en nationalskola, en stamskola för hela nationen, uti hvilken barn af alla stånd och vilkor borde erhålla den första undervisningen gemensam uti det för alla utan åtskilnsd nödvändiga, jemte det att de barn af folket, som vore i tillfälle att något längre begagna sig af skolans undervisning och icke härifrån öfverginge till andra läroverk, tillika äfven uti henne borde erhålla en efter deras behof af-passad fullständigare undervisning. De senare årens erfarenhet har, långt ifrån at! försvaga, tvärtom allt mera hos oss stadgat den