Aftonbladet – 28 april 1856, sida 2

med taga en fulländad talangs hela förmåga i anspråk. Äfven på hr Stenhammars rika och kraftiga stämma tycktes detta förhållande menligt inverka, hvarföre icke heller sångpartiet gjorde den effekt, man hade anledning vänta och som det troligen utom scenen äfven skulle ha gjort. () Debutantens figur tog sig för öfrigt ej ofördelaktigt ut på scenen, och det oaktadt direktionen icke bestått Robert af Normandie annat än en tarflig gul nankingsrock, öfverhängd med ett nät af de mest oskyldiga stråperlor af glas. — Alice gafs af mll Andråe, som isynnerhet i femte akten hade tillfälle att visa prof på sina vackra dramatiska framsteg. Hon sjöng dessutom med känsla, och hennes röst var särdeles genomgripande vid slutet af den ansträngande terzetten. Fröken Westerstrand sjöng Isabellas båda fioriturarier i andra akten med artistisk fulländning. Hvad spelet beträffar, kunde något mera uttryck dervid önskas; men så erbjuder denna akt icke heller mycket tillfälle till utveckling deraf. Hr Walin är en förträfflig Bertram, då han ej söker göra allt för mycket af rolen samt ej låter satan bli alltför sentimental, hvilket väl ändå strider emot det begrepp vi i allmänhet hysa om denna karakter och hans tjensteandar. Den vackra munkkören, som börjar femte akten, var utesluten; äfvenså slutscenen. Hvem som anordnat denna stympning, den afgående, den nuvarande eller den tillkommande styrelsen, derom kunna vi ej upplysa de personer som i anledning af spektaklets slut en half timma för tidigt nödgades opåräknadt vandra till fots till sina hem. () Vi erfara, att hr Stenhammar äfven var besvärad af opasslighet för aftonen, men detta ändrar icke vårt omdöme om det olämpliga i valet af rolen för en första debut. —