Aftonbladet – 22 april 1856, sida 2

— I gårdagens nir af Postoch Inrikes Tidningar läses ett tillkännagifvande af bladets hitintills varande hufvudredaktör, numera postkommissarien i Hamburg hr Johan Carl Hellberg, bvarigenom han underrättar allmänheten att han samma dag till hr A. L. Björck öfverlemnat hufvudredaktörskapet för tidningen. De prenumeranter, som skulle vilja återtaga sina redan erlagda prenumerationsafgifter för återstående delen af året, underrättas, att tillfälle dertill står dem öppet derest de anmäla sig direkt hos tidningens redaktion före den 10 instundande Maj. Posttidningen har under den följd af är, då hr Hellberg varit dess hufvudredaktör, utgjort en något besynnerlig företeelse, genom de sätt, hvarpå den uppburit sin amfibienatur, att på en gång vara ett officielt och ickeofficielt blad. Allmänheten minnes ännu väl den opposition, som nämde blad i början af konung Oscars regering gjorde mot de då å bane varande reformförslagen, och huru detta 1846 hade till följd den tillsägelse till redaktören att afhålla sig från deltagande i den politiska diskussionen, som i svenska publicitetens nyaste historia blifvit bekant under benämningen munlåsets påsättande,. Detta munlås, synes sedermera ha blifvit, ätminstone tidtals, lättadt, allteftersom regeringssystemet efterhand sjelf kastade r formplanerna öfverbord ; ty redan i Mars 1847, vid samma tid då hr Hellberg utom det förut innehafda redaktörskapet äfven öfvertog arrendet af Posttidningen, började bladet polemisera med de liberala tidningarne i representationsfrågan, rörande frihandeln o. 8. v. I allmänhet har dock Posttidningen sedan den tiden föga deltagit i den egentliga politiska diskussionen; hon har med en viss förnämhet affekterat att stå utom eller öfver de politiska partierna. Men denna partilöshet har endast varit skenbar; man har oupphörligt sett, huru under den kalla och ointresserade ytan flammat ett brinnande partinit, och detta nar understundom gifv.t sig luft genom utbrott, hvilka genom sin blandning af hetsig häftighet och anspråksfullhet samt ett antaget utseende af värdighet vanligen hos Ji af de mest motsatta partier gjort ett huf komiskt intryck. Utan att inlåta diskussion har bladet älskat att framkomma med omotiverade fört mar öfver sina liberala medbröder. och har dessutom icke sällan indirekt visat, hvars andas barn det varit, genom att begärligt medERE äss FETA