Aftonbladet – 22 april 1856, sida 2

öfverflyttas. Departementschefen skickade då detta ärende, likasom ett annat vanligt mål, till biskoparne och konsistorierne, om hvilka han på förhand kunde veta, att de skulle vara emot förslaget, och sedan han väl inhändigat deras utlåtanden, hvilka till och med i den kon servativa Svenska Tidningen varit underkastade den skarpaste kritik, tillstyrker ministern konungen att lägga frågan till handlingarne, utan att låta henne blifva föremål för någon vi dare undersökning af opartiske och upplyste man. Det skulle i konstitutionelt afseende vara en orättvisa att skrifva allt detta med mera sådant på någon annans räkning än på ministrarnes egen, såsom följden af bristande förmåga, vilja och kraft å deras sida. De kunna i de flesta af dessa fall föga ursaka sig med något hinder från en allenastyrande vilja ; icke heller kunna de med skäl skylla på henne de påfallande bristerna i utkomna författningar rörande vigtiga ärenden, misstagen i deras tillämpning, eller den hos vissa departementschefer inrotade beqväma, men förderfliga vanan att år från år låta de vigtigaste sakerna ligga qvar på hyllan. Men, såsom vi ofvan yttrat, när ministrarne betraktas och betrakta sig endast såsom ett slags expeditionssekreterare, och när den styrande viljan önskar hafva dem sådana, så måste all sjelfverksamhet inom styrelsen förlamas och allt förvandlas till en slentrian, som förlorar intresse både för regeringsmedlemmarne sjelfva samt deras underordnade och för nationen. I samma mån likväl, som krafterna växa hos nationen och källorna blifva mer ymniga för hennes intellektuella och industriella utveckling, stegras också anspråken på och ökas behofvet af en styrelse, som är vaken och verksam, som vill och kan följa med den tid, som ilar fortare framåt än någon föregående. Dessa sanningar tro vi icke kunna bestridas. De ådagalägga otvifvelaktigt, äfven utan att fästa uteslutande afseende på de rent politiska opinionerna hos konungens rådgifvare, den absoluta nödvändigheten både af en förändring i den nuvarande rådgifvarepersonalen, och af en annan organisation af den ministeriella styrelsen, icke blott såsom en helsosam och nödig motvigt mot sträfvandet efter en mot våra grundlagars anda stridande allenastyrelse, utan äfven såsom ett bland vilkoren för samhällets framåtgående i många nya riktningar, om i senare tider öppnat sig och som mer än någonsin fordra en fördomsfri, sjelfständig, insigtsrik och verksam styrelses ledning och omtanka. Vi hafva här endast vidrört en sida bland flera af våra inre förhållanden, hvilka i första rummet kräfva uppmärksamhet, när fråga är om åstadkommande af en förändring i Sverges inre politiska system. Vi återkomma framdeles till andra sidor deraf. Men sker icke en vändning, vi ville nästan säga en omvändelse i de förhållanden vi här vidrört, så frukta vi, att det snart blir svårt för kronan. hon må vända sig till hvilket parti som helst. att vidare kunna erhålla några statsråd, som kunna ingifva nationen den aktning, som hon gerna vill egna, men äfven vill hafva skäl att egna sin regering. ons osntend