Aftonbladet – 22 april 1856, sida 2

-— --— x-PL--IDDIVM nn nn Jag stod nedanför paviljongen, från hvilken plats jag hörde er tvista med ett par fruntimmer, då plötsligen en man kom nedhoppande ur fönstret, så godt som på mina axlar; jag trodde naturligtvis att det var ni och skulle just hjertligt omfamna er och draga cr ifrån detta obehagliga ställe, då jag på en gång i denna person igenkände den uslingen Ja Ramde. Jag fattade i honom med mina tio ganska hastanta fingrar, men han slet sig lös och skyndade undan... jag efter; han sprang in iskogen, hvarest jag slutligen efter ett ursinnigt lopp förlorade hans spår. Jag hade således ingenting för mina tusentals skråmor och stötar. Det var icke heller någon lätt sak att hitta. iram bland alla dessa snår; men då jag ändtligen, vägledd af månens strålar, återfann en skymt af den uslingen, upptäckte jag med detsamma blod på min rock, just på samma ställe, der la Ramde fattat uti den, för att slita sig lös; vid denna syn föll det mig in att han kanhända blifvit sårad af er, eller ni af honom. Jag öfvergaf då genast min vilda jagt efter den afskyvärde ligisten och återvände hastigt till den lilla paviljongen; der herrskade .en hemsk tystnad, en verklig dödstystnad, hvilken plötsligt stördes af en graflik röst... denna stämma gjorde ett förfärligt intryck på mig, ty den tillhörde er, min ädle räddare. Jag klättrade ögonblickligen upp i ett kastanieträd, och derifrån var jag snart på balkongen; jag såg er då ligga utsträckt på det blodupptyllda golfvet, och utan att tänka å någonting annat än er, fattade jag tag i er och lyfte er upp på mina axlar; min enda önskan var att uppnå någon mensklig boning för att der få er förbunden. Just som jag kom till den lilla skogen, hörde jag någon springa, den var la Ramdce. Vid min åsyn utstötte han ett rop, hvilket jag besvarade med ett annat, men detta var icke nog för