Aftonbladet – 22 april 1856, sida 2

den nedrige röfvaren, utan innan jag ännu hunnit reda mina intryck, hven en muskötkula förbi mina öron. Att försöka försvara mig kunde jag icke med er på nina armar; derföre skyndade jag med blixtens hastighet undan honom och uppnådde ändtligen, till hälften vansinnig af fruktan, sorg och raseri, åstranden, hvarest jag lyckligtvis träffade herr de Crillon, hvilken hjelpte mig att bära er till detta gästvänliga kloster. Esperance lyssnade uppmärksamt till den unge gardi tens berättelse, och hans plågor ökades vid hvarje ny detalj, som Pontis uppräknade. Menn, sade han efter några minuters tystnad, såg ni icke någon mera än mig i denna paviljong ? Jo, en blek och darrande qvinna, hvars orörliga ställning mera passat en marmorbild än ctt qvinligt väsende. Tyst!... om jag lefver eller dör, så nämn aldrig för någon, att ni sett denna qvinna... hör ni det... säg, Pontis, ni har ju litet tillgifvenhet för mig? — Åh, hvilken fråga!... ni är ju min räddare. Välan, svär då, att aldrig ett ord om denna qvinna någonsin skall bana sig väg öfver edra läppar! Hon är icke brottslig, och jag vill... ej att.,. hon... skall anklagas. Ni hade redan bedt mig tiga; följakligen sade jag ingenting åt herr de Crillon, oaktadt alla hans böner och hotelser; men oss emellan kan jag icke neka mig det lilla nöjet att kalla den der varelsen för ett gement stycke, en huggorm, en tigrinna, ty en qvinna skulle haft medlidande med den stackars döende och skyndat efter hjelp ...ja, herr Esperance, jag skall tiga; men nog förtjenade den mar kattan ett ganska dugtigt straff. Nog om detta ämne... tro mig, Pontis,