Aftonbladet – 19 april 1856, sida 2

SIR MLPT21E0ES SUTARE RAR -AAGSALEGSE VERTELUGC vC hållanden. Genom reservationsrättens flitiga begagnande kommer det derhän, att det verkligen icke finnes någon juridisk ansvarighet efter 106 (annat än i ett visst bestämdt fall för föredraganden), ingen. politisk efter 107 S. Den moraliska ansvarigheten inför tänkande menniskors omdöme finnes likväl alltid. Vore än -ordet -bundet -och handlingen maktlös, så länge tanken är fri, kan ej hindras, att missnöjda känslör väckas, ogillande omdömen föranledas, oroliga misstankar uppstiga. Och hvarest finna dessa sitt mål? Hvar stannar klan-1 dret? Det stannar der, hvärest intet klander får stanna, der ingen misstankens .:skugga får hvila — vid konungens höga -person. Det kan väl icke. hindras den, som vill, att rikta sitt missnöje dit i alla fall; men i detta fall måste. det-taga en sådan riktning. -Reservationsrättens -begagnande skyddar statsrådet, men blottställer majestätet. På ett bestämdare, på -en-gång värdigare och dock tillika mera träffande sätt ha vi säl: lan sett framställas allenastyrandets verkliga väsende och bittra frukter. I hvad mån statsrådets ansvarighet inskränkes genom 90.8-och sista punkten. :af 1078 regeringsformen, är en fråga, åt hvilken författaren egnat en sorgfällig granskning. Enligt förstnämda. stadgande kunna, som bekant är, vissa ärenden icke. förekomma under rikets ständers och defas utskotts öfverläggningar uti något. annat fall eller .på något annat sätt än: denna grundlag bokstafligen föreskrifver. Enligt detsenare bestämrnes (orimligt nog), att under rikets ständers öfverläggningar — 1 frågor . om ansvarighet efter 107-5 — skola icke konungens beslut uti mål, som röra enskilta personers eller körpörationers rättigheter och angelägenheter, kunna. ens. nämnas, ännu mindre någon rikets ständers pröfning underställas. 90 S:s stadgande är här, 1 fråga om ansvarigheten, af ringa vigt, enär det i slutet deraf bestämda undantaget medgifver -en betydlig latitud, och skulle lemna ansvarigheten i detta afseende nästan oinskränkt, så framt ej det senare stadgandet funnes. Detta bör så tolkas, att vidrörandet af dessa mål endast bör undvikas, då de ej stå i något slags sammanhang med: allmänna frågor; annars lärer ett sådant undvikande hvarken kunna eller böra iakttagas. Motivet synes ha varit farhågan för regerande ständer. Författaren anser, att konstitutionsntskottets anmärkningar enligt 107 icke -böra framställas under formen af ett be stämdt omdöme, utan endast såsom ett enkelt tillkännagifvande af sjelfva faktum. Dettahar ock varit praxis alltsedan 1840. . 106 5 innehåller icke något undantag, som upphäfver användandet af 107 i samma sak. Kan konstitutionsutskottet göra anmärkningar emot föredraganden allena, oaktadt andra ledamöter instämt i samma rådslag? är en fråga, som a författaren med fullt skäl besvaras nekande. En motsatt åsigt gjorde sig emellertid gällande vid 1834 års riksdag vid åtalet emot statssekreteraren Skogman i fråga om banklagen. Interimsregerings ansvarighet anser författaren vara gifven på den. grund, att ehuru en sådan regering förer styrelsen i konungens nämn med all den rätt som denna regeringsform konungen tillägger (39 och 40 66 regeringsformen), och enligt -41-och 42 6 med. konungslig makt och myndighet, ansvarigheten likväl icke, utgör någon del af konungens makt och myndighet,. utan är ett.personligt attribut. för konungens majestät, som allsicke kan tillkomma statsrådet, ehvad det råder eller regerar. I -annat fall skulle. all ansvarighet under en sådan tidsperiod totalt-försvinna, och för tillfället ett fullkomligt envälde inträda. Under en unionsstyrelse kunna. natarligtvis endast de svenska. ledamöterna af Sverges ständer åtalas likasom de norska endast afstortinget. Hvad ministeriella och kömmandomål angår, så är äfven .på dessa 107 tillämplig, ehuru protokollernas granskning icke är lika vidsträckt som-för öfriga mål. I 107 S, sådan den först var uppstäld, nämdes-ej föredraganden i kommandomål, ehuru, besynnerligt nog, i ansvarighetslagen äfven för denne embetsman hänvisades till 107 8. Sedam en grundlagsförän dring, åsyftande hans försättande i samma förhållande som öfriga föredragande, 1823 af alla fyra stånden antagits, men förkastats af konungen, fick paragrafen år 1840, i sammanhang med statsrådets nya organisation, sin nu varande lydelse. Ledamöter a: högsta domstolen, hvilka inkallas i statsrådet vid justitiemåls föredragning derstädes, kunna såsom oafsättliga ej till entledigande anmälas. En anhållan från ständernas sida, att konungen ej vidare måtte inkalla sådana ledamöter, emot hvilka anmärkning gjorts, synes ock författaran stå i strid med konungens valrätt. Emellertid kunna dylika anmärkningar såsom opinionsyttringar ega moralisk kraft och verkan. Personer, som upphört att vara ledamöter af statsrådet, vare sig genom entledigande eller dödsfall, synas väl vara fritagna från anmärkningar ef er 107 . Emellertid har konstitutionsutskottet alltsedan 1828 följt en annan praxis. Arnell, ehuru ur landet afviken, Wirsen och Wetterstedt, ehuru med döden afgångna, blefvo likväl föremål för anmärkningar. Förf. gillar denna praxis, dels af samma skäl som af 1829 års konstitutionsutskott anförts, nemligen att saken måste grundlägga formen, oberoende af personliga förhållanden, dels emedan sådant alltid innebär en opinionsyttring i sak, lämplig att lända ad notition för efterträdarne. Ehuru konstitutionsutskottet kan begagna sin motionsrätt till framställningar i allmänhet, anser förf. sådana dock ej böra innehålla klander emot statsrådet, så framt ej dermed äro förenade -formliga anmärkningar. Ehuru framställningar af sistnämde slag vid flera riksdagar gjorts af konstitutionsutskottet, finner författaren sådant vara rentaf förbjudet i 107 , en åsigt, i hvilken vi lika litet som föregående riksdagars konstitutionsutskott kunna instämma. Rörande riksståndens rätt och makt i af