Aftonbladet – 19 april 1856, sida 2

ARVMIITOSAR VBB 2UV1 SUUL BH Halda IOr alt TOTT all i måndagens nummer kunna meddelas. LITTERATUR. Om Statsrådets .ansvarighet. Afhandling i Svensk statsrätt af W. E. Svedelius, adjunkt vid Upsala universitet. Upsala 1856. 592 sid. II. Den ifrågavarande petitionsrätten i afseende på ministerombyte anser förf. inskränkt inom 105—107 S5 regeringsformen: och att således 60 riksdagsordningen derpå ej kan tillämpas. Anmärkningar kunna enligt 107 8 göras, såväl emot konseljledamöternas: rådslag, som ock emot. föredragandes embetsverksamhet utom rådkammaren. Öfver den vigtiga och omtvistade frågan, huruvida konstitutionsutskottets anmärkningar böra angå särskilta fakta eller det hela af statsrådets embetsförvaltning, kommer författaren efter att hafva visat, det praxis städse varit att endast fälla omdöme öfver speciella fall, till det resultat, att konstitutionsutskottets åliggande endast är att framställa, hvad det funnit anmärkningsvärdt, d. v.s. hvad det ogillar, men alls icke att föröfrigt karakterisera statsrådets verksamhet, eller skrifva styrelsens hela historia, samt att det allmänna omdömet öfver statsrådets embetsutöfning i sin helhet ligger såsom ett klandrande on döme i sjelfva anmärkningarne, eller såsom ett godkännande deruti att anmärkningar uteblifvit eller äro af ringa vigt De för denna åsigt framstälda skälen äro, att det här tillkommer konstitutionsutskottet att. framställa, rikets ständer att bedöma; och invändningen, att de senare i de flesta fall icke kunna bedöma anmärkningarnesvigt utan i sammanhang med allt det öfriga, besvaras dermed, att när de hafva anmärkningarne, så hafva de ju också-detta sammanhang i den mån det af konstitutionsutskottet. kan begäras. Vidare, att det ej står i 107 Sratt-konstitutionsutskottet skall karakterisera styrelsens handlingssätt i de delar, der det icke lemnar rum för anmärkning, att utskottet ej skall -skrifva: styrelsens historia, utan blott lemna bidrag till denna historia. Afven i denna punkt måste vi bekänna oss hylla en-åsigt, som betydligt skiljer sig ifrån författarens. Hvad först och främst 107-46:s ordalydelse beträffar, så gifver den, efter-vårt förmenande, otvetydigt tillkänna lagstiftarens mening , att konstitutionsutskottet skall -anmärka icke blott hvad statsrådet gjort, utan ock hvad det underlåtit göra för rikets sannskyldiga nyttan. Huru skall nu detta ömdöme kunna gifvas utan en allmän karakteristik öfver styrelsens förelse, för att tala med den danska grundlagen? -Oväld, nit, skicklighet och drift lära väl dock lika litet i statsmannens lif -som i den enskiltes kunna ådagaläggas annorlunda än såsom ett continuum. Det är visserligen sannt, att i det ena fallet såsom i det andra de enstaka handlingarne bilda lifvet, men icke.genom en naken, hopsummering , utan -genom det sammanhang, hvaruti de stå till hvarandra, genom den anda, som inom dem furtlefver. Likasom inom det moraliska lifvet det icke egentligen är brotten, utan lasterna, som skapa den onda karakteren, icke de enstaka dygdehandlingarne, utan det fortsatta utöfvandet af det goda, som gifver kärakteren dess prägel af förträfflighet, så är det ock inom det politiska lifvet det fortlefvande och förtversande, som egentligen måste bedömas. Då nu 107 S:s ordalydelse i afseende på omdömet öfver konungens råcdgifvare efter vår uppfattning måste anses innebära just detta, så kunna vi ej annat än vidhålla den här af Öss framstälda åsigt. Det har visserligen sin riktighet, att framställningen tillkommer konstitutionsutskottet, bedömandet ständerna ; men detta hindrar ej, att i sjelfva denna framställning en ledning för omdömet kan och bör gifvas, så framt ej hela tillämpningen af 107 8 skall nedsjunka till ett skådespel, lika betydelselöst, men mindre imposant än riksrättsåtalets. Författarens påstående att ständerna, när de hafva anmärkningarne, äfven hafva sammanhanget, kunna vi så mycket mindre godkänna, som här sjelfva källan för kunskap, nemligen statsrådsprotokollerna, icke är tillgänglig för riksstånden utan endast för konstitutionsutskottet. Hvad prejudikaterna angår, så läre vi af författarens egen intressanta historik, att konstitutionsutskottet vid 1818, 1823 och 1828 årens riksdagar gifvit statsrådet ett hedrande vittnesbörd, en som författaren kallar det mention honorable, just för dess verksamhet i det hela. Skulle väl nu ett sådant testimonium vara tillåtligt och lämpligt endast med vilkor, att det utfaller berömmande, men ej i motsatt fall? Blefve ej härigenom sjelfva lofordet utsatt för vådan att sjunka i värde, likasom man påstått fallet vara inom ett annat område, kungliga teaterns, der ju ej heller andra opinionsyttringar äro tillåtna än sådana som uttryckas i applåder? Vi ha med något större utförlighet velat behandla denna punkt, emedan den enligt vår fulla öfvertygelse just utgör sjelfva kärnan af