Aftonbladet – 18 april 1856, sida 2

senting i grundlagarne. Genom 1812 års riksagsbeslut ställdes de utom sammanhang med rikets grundlagar. Numera är förhållandet annorlunda, sedan ön S:t Barthelemy åter blifvit ställd under Sverges rikes drätsel och förvaltning, hvilket skedde vid 1844—18453 årens riksdag. Om sättet, huru granskningen inom konstitutionsutskottet skall tillgå, saknas äfvenledes bestämmelser i grundlagarne. Öfver remitterade anmärkningsanledningar måste betänkanden afgifvas, enligt 37 Si riksdagsordningen, som stadgar, att remisser skola af utskott besvaras. Vanligen besvaras dessa slags remisser i och med dechargebetänkandet. Öfver en fråga har mycket tvistats, den nemligen, huruvida konstitutionsutskottets betänkanden kunna åtföljas af reservationer. Praxis var ända till 1840 att neka minoriteten detta. Rättighet att vägra har ansetts vara konstitutionsutskottet tillerkänd genom tryckfrihetsförordningens 2: 4., ehuru, enligt 57 Siriksdagsordningen det i allmänhet ej kan nekas reservanter att bifoga sina särskilta meningar. Från och med 1840—1841 årens riksdag har reservanternas rätt emellertid varit erkänd; vid sistförflutna riksdag inträffade dock, som bekant. är, att en del af konstitutionsutskottets majoritet formligen reserverade sig emot minoritetens reservationsrätt. I afseende på konstitutionsutskottets förhållande till riksstånden, eger nämde utskott full beslutande rätt i frågor, som röra 106 iregeringsformen. Det har ock i dessa frågor en bestämd pligt, ännu tydligare uttryckt sedan ordet egei berörde paragraf år 1840 förändrades till skall. Huruvida konstitutionsutskottet borde ega rättighet att nedlägga sin talan, är en annan fråga, som af författaren besvaras med ja. Vissa mål kunna vara af den natur, att de kunna rubriceras såsom småsaker, och man kan tänka sig en emot lagliga former stridande regeringshandling, men som varit nödvändig för rikets säkerhet och väl; 1840 års konstitutionsutskott ville lemna rikets ständer rätt att nedlägga sin talan iafgeende på mål, som tillhöra riksrätt. Förslaget antogs af borgareoch bondestånden, men förkastades af de båda öfriga. I afseende på 107 S deremot är konstitutionsutskottet inskränkt till en förberedande behandling; beslutanderätten ligger hos riksstånden. Frågan huruvida rikets ständer. ega att besluta anmälan om entledigande i strid med konstitutionsutskottets mening; eller med andra ord huruvida 107 8 regeringsformen kan tillämpas af riksstånden, sedan konstitutionsutskottet sagt, att det icke bör ske — besvaras af författaren jakande, på den grund, att, ehuru i senare stycket af 107 S säges, att frågor i detta ämne — om ansvar efter 107 — kunna icke af rikets ständer afgöras förr än sistnämde utskott (konstitutionsutskottet) deröfver bhfvit hördt, och rikets ständer sålunda väl åläggas att inhämta konstitutionsutskottets yttrande, men ingalunda att vid detta yttrande ovilkorligen låta bero, det likväl i första punkten af samma S heter, att rikets ständer få besluta anmälan om entledigande, sedan konstitutionsutskottet tillkännagifvit, att det gjort anmärkning, således icke sedan konstitutionsutskottet tillkännagifvit, att det icke gjort anmärkning. Ett ytterligare skäl för denna åsigt hämtas af den i 29 riksdagsordningen föreskrifna formel: Det är anledning till anmärkning; hvaraf slutas, att då rikets ständer icke kunna besluta tillämpning af 107 förr, än då något blifvit anmärkt, och hvarje fråga om anmärkning emot statsrådet endast är en anmärkningsanledning, och icke blifver en anmärkning, innan den blifvit godkänd af konstitutionsutskottet, som sålunda ensamt eger rätt att göra anmärkning, nämde utskott har full rätt att qväfva anmärkningsanledningar, samt, att den härmed öfverensstämmande praxis således varit den rätta. Emot den här gifna tolkning och den deruppå grundade åsigt finna vi oss nödsakade att framställa en och annan anmärkning. Hvad först den ofvan omnämda första punkten af 107 8 angår, så heter det der, att rikets ständer, om de finna rikets väl det kräfva, kunna hos konungen skriftligen anmäla deras önskan m. m. Att detta förutsätter en pröfning, denna åter kännedom om gifna förhållanden, lärer väl ej kunna bestridas. Men nu uppstår frågan, huruvida en sådan kännedom icke af rikets ständer kan vinnas om målets beskaffenhet, sådan den i betänkandet framstår i dagen, oberoende af konstitutionsutskottets uppfattning. Utskottet kan ju till exempel i sit dechargebetänkande framställa ett mål, hvilket det på vissa grunder finner icke förtjena anmärkas, ty öfver underkända anmärkningsanledningar: göras ju ock tillkännagifvanden. Om nu rikets ständer af sjelfva målets art skulle finna anmärkningsanledningen på helt andra grunder behörig, och verkligen anse rikets väl kräfva en tillämpning af 107 8, äro de väl i utöfningen af denna sin högsta rätt och pligt ovilkorligt bundna af konstitutionsutskottets opinion? Vi tro det icke. Ordställningen 1 107 s första punkt synes oss ej dertill gifva anledning. Skulle konstitutionsutskottet, heter det, anmärka att ... ege då utskottet att sådant tillkännagifva för Rikets Stän der, hvilka o. s. v. Funligt vår uppfattning handlar utskottet här såsom en beredande, rådgifvande myndighet, men beslutande makten -hvilar hos ständerna allena, Dessa ega att af det beredda målets egen beskaffenhet bilda sitt omdöme, utan afseende på den färg, i hvilken det blifvit framstäldt; de ega här likasom konungen i sitt statsråd rätt, att icke följa de gifna råden. Det eger visserligen sin riktighet, att konstitutionsutskottets underkännande af förslag i anmärkningsväg innebär et tillkännagifvande, att det icke gjort anmärkning; men detta upphäfver. ingalunda OO ORO NAE F SÄ SE or EA