Aftonbladet – 18 april 1856, sida 2

Se, från vester kom den andre, Majestätisk i sin prakt; Och med blicken skarp och säker Gaf han på sin ovän akt, Ville med ett vingslag döfva Den, som förr hans ära stal, Och hans klo var krökt att röfva — Nu var tid att hämden öfva Mot en falsk rival. Då blef tyst i alla lundar, Ingen sång i dalen mer! Ty den skrämda fogelskaran Efter sina gömslen ser. Ugglan flaxade förlägen, Gamen blef ej mera spord, Sjelfva svanen efter sägen Stannade på halfva vägen Till den höga Nord. Men igenom vida rymder Genljöd dessa örnars skrän. Under dem en verld med häpnad Spanade bland skogens trän. Lång blef striden, hård tillika, Böljan färgades med blod. Ingendera ville vika: Stolta voro de och rika Uppå kraft och mod. Hur de klöstes, dock omsider Österns örn i fåräns stund Drog sig undan för att hvila På sin klippas fasta grund. Sådan satt han der förfärlig, Blödande, af skråmor full. Striden var ej mer begärlig, Vesterns örn derofvan härlig Flög mot solens gull. För att visa sig för tusen Sinom tusen i sin glans, Glömde han sin seger bländad, Och att stridens vinst var hans. Ur hans vinge föll på stranden Mellertid en fjäder ned; Men ett barn med späda handen Grep den — skref i lösa sanden: Nu har verlden fred! Sdr.