Aftonbladet – 18 april 1856, sida 2

svärjelse är någonting så allvarsamt, min dyra skatt... var likväl öfvertygad, sköna Gabriella, att ingenting skulle kunna sporra mig till detta steg, utom önskan att behaga er och för evigt lugna er ömma själsoro ... men hvad har väl ni hittills gjort för mig?... ingenting . . .. ett sådant offer förtjenade dock litet uppmuntran, och ännu har jag aldrig hos er funnit annat än misstroende och fruktan; ni tillstod ju till och med nyss, det man uppmanat er att låta mig förtvifla . . . huru kan ni då fordra, att jag helt lättsinnigt skulle våga både samvete och öfvertygelse?x Nej, nej ! utropade Gabriella, men helt och hållet fallen i den snara, som den listige bearnaredl ända ifrån detta samtals början för henne utlagt, nej, ni skall icke förtvifla; tvärtom, sire, hoppas, hoppas mycket, men afsvärj kätteriet i Hvilken underpant ger ni mig på detta löftes uppfyllande ? frågade den trinmferande konungen; er obevekliga dygd har gjort mig misstänksam, jag fordrar således en borgen. Jag ger er mitt ord, sire. Henrik närmade sig den unga flickan och betraktade henne ömt. Det är visserligen något, sade han, ty en ung flicka af ert stånd och er karakter har endast ett ord; iren låtom oss i-alla fall skaffa oss litet mera säkerhet å ömse sidor... jag brukar aldrig lättsinnigt underteckna förbundstraktater. Jag har aldrig undertecknat några, siren, sade Gabriella med förtjusande naivetet, Låt mig derföre få diktera. Gerna, min konung. Det bästa är att indela fördraget i trenne paragrafer; tre äro ett lyckligt tal... nå väl, första paragrafen. Kungen måste blifva katolik!... utropade Gabriella,