Aftonbladet – 17 april 1856, sida 2

ifver skötte de politiska frågorna, då så olyckligt förenade med de religiösa, stod en cynisk, lågt ärelysten och lastfull presthop, som endast lefde af rofferier, trätor och försnillningar, liksom trossen efter de stora armeerne, detta utskott bland tappra och krigiska trupper. Det fanns då i Frankrike en så stor mängd snåla, ränkfulla och tjufaktiga munkar, hvilka djerft uttydde den heliga religionens föreskrifter, utan att dervid fästa något annat afseende än egna fördelar, att man nu, då vetenskaper och sannt nit finnas inom kyrkans alla embeten, knappast kan föreställa sig huru långt dessa svarta själar drefvo skamlösheten och brotten. Ligans underblåsande och öppna uppmaningar till mord och brand voro dessa beliga gudamäns saliggörande läror, och utom Jacques Clement, hade Henrik ofta lärt känna sådana under munkkåpan dolda banditer. Följaktligen ville Henrik, oaktadt sin hunger och goda supåÅ, ej släppa samtalets tråd; denne välgörande munk, hvars råd utmärktes genom lika mycken välvilja som sakkänner dom, retade i hög grad hans nyfikenhet. Jag kan just undra, min vackra vänx, sade han, om er beskeålige genovefainermunk i afton smörjer sig med en lika läcker och väl tillagad fisk? huru som helst, kan.hban aldrig ha ett så förtjusande sällskap; jag undantager naturligtvis de dagar, då min ljufva engel bigtar sig för honom., Jag bigtar mig aldrig för honom, ädle sire. Men det sade ni ju nyss, sköna Gabriella. Jag sade, att Don Gorenflot var min råds glivare; ja sire, skratta icke åt det, han är min rådgifvare, ej min bigtfar. Det är således en skilnad mellan dessa begge embeten, min visa Gabriella ?, Jo visst, sire, och en ganska vigtig; den fromme mannen kan gudnås ej längre bigta