Aftonbladet – 17 april 1856, sida 2

dock icke kunna vara en hemlighet, att då gäldenärer eller bolagsmän förbundit sig att svara för en förbindelse en för alla och alla för en, d. v. s. solidariskt, borgenären kan söka hvilkendera af löftesmännen eller bolagsmännen han helst vill, utan att bekymra sig, huruvida de öfrige kunna eller vilja betala eller icke. Den enda inskränkning, som detta hänseende finnes i lag stadgad, då fråga är om solidariskt bundne bolagsmän, är att dessa skola sökas der bolaget är,. Härf följer således alldeles otvetydigt att, enligt gällande svensk lag, den som eger fordran hos ett solidariskt bolag, kan vid bolagets forum söka och enligt ofvan citerade kapitel och S i utsöknings-balken för fulla gälden erhålla utmätning hos hvilken delegare han helst vill, Något annat uppehåll finnes således icke enligt lag än det, hvilket kan härleda sig från den möjliga omgång, som må erfordras för att fullständigt styrka fordringsrätten hos ett bolag — en omständighet, som . de flesta fall gör det nödigt att först fordra betalning på bolagets kontor eller hos dess förvaltare, innan den enskilte delegaren sökes, eller åtminstone att samtidigt söka både bolaget och någon dess intressent. Deremot och om bolaget eller dess styrelse vägrar eller förklarar sig oförmögne att infria bolagets förbindelser inträder ovilkorligen borgenärs rätt att I samma stund tillerkännas betalning derför hos den enskilte delegaren.. Om denna tolkning och tillämpning af den här gällande lagen finnes väl hos våra domare och jurister icke mer än en mening, och det synes fördenskull vara att allt för ädelmodigt gifva till spillo sitt juridiska anseende för andra ändamål, då man framkommer med en sats sådan som den, att enskilt Lolagsmans betalningsskyldighet icke inträder förr än bolaget är utredt. Nu är det just det motsatta, af oss här ofvan ådagalagda förhållandet, som innebär den öfvervägande garantien mot vinglerier eller en missvårdande förvaltning af ett solidariskt bolag, emedan dess delegare för sin egen säkerhet alltid tvingas att välja en sådan styrelse af bolagets affärer och så kontrollera den, att den händelsen aldrig utan de största olyckor skall kunna inträffa, att icke bolaget, såsom en kollektiv personlighet, kan prompt fullgöra sina förbindelser och att således de enskilte bolagsmännen skulle behöfva antastas. Efter denna upplysning torde både min vedersakare och läsarne finna, att effekten helt oeh hållet försvinner af hela ordandet om de solidariska bolagsmännens till förfallotiden så ytterst aflägsna betalningsansvar,, om ett dröjsmål med sådan betalning i 40 å 50 år, om de otaliga demoraliserende tillställningarne för att fördröja denna, m, fl. orimliga förespeglingar, förmodligen tillkomna för att nedsätta krediten hos de solidariska bolagen och höja den för aktiebolagen, der, i händelse af bolagets tredskande att betala eller obestånd, ingen laglig möjlighet existerar för bolagets borgenärer att utbekomma sina fordringar förr, än sedan bolaget blifvit utredt, under det bolagsmännen kunna småle åt de lättrogne, som åt ett så organiseradt bankinstitut kunnat anförtro sin välfärd. Men denna uppsats har redan vuxit till en längd, som likväl icke kunnat undvikas, såvida saken skolat fullständigt utredas och motståndarens misstag läggas klart i dagen. Ännu återstår likväl att betrakta den både finansiella och politiska delen af frågan, i hvilka hänseenden aktiebankens disponentdirektör jemväl framkommer med åtskilliga uppgifter, som behöfva rättas, och villomeningar, som böra skingras. Jag vill likväl lemna detta till en blifvande artikel, så vida Aftonbladet derför lemnar mig utrymme. W. F. Dalman.