Aftonbladet – 17 april 1856, sida 2

servanterna mot 25 S. Detta synes likväl böra lända raera till förmån ör den mening jag hyser, än för mina motståndares, då deraf följer, att hr Arnell, likasom 43 andra utskottens ledamöter, som icke reserverat sig mot nämde paragraf, varit af den tanke, att, till förebyggande af all möjlighet utaf missförstånd, uti lagen för enskilta banker som utgifva egna kreditsedlar, det uttryckliga stadgande skulle inflyta, att ingen enskilt bank af hvad: slag som helst finge existera utan solidarisk ansvarighet hos delegarne. Denna senare tanke uttrycktes jemväl oförtydbart genom rikets ständers beslut att,i stället för den af utskotten projekterade, ofta omfö: mälde 25 S, bibehålla kongl. förordningen d. 24 Januari 1824, hvilken handlar just om sådana banker, som icke utgifva egna sedlar, utan röra sig med rikets mynt, och i hvilken förordning, som bekant är, det ovilkorligen stadgas, att delegare i sådant bolag skola ansvara en för alla och alla för en för bolagets förbindelser. Att rikets ständer icke i sammanhang härmed upphäfde eller rättare förändrade redaktionen i 14 S af aktiebolagslagen, lärer helt naturligt kunna härledas från den omständigheten, att något förslag härom icke var inom motionstiden väckt, och att rikets ständer icke kunde föreställa sig, att då de afslagit förslaget om upphäfvande af 1824 års förordning angående enskilta icke-sedelutgifvande banker, regeringsmakten skulle ens sätta i fråga, att denna lag skulle anses upphäfd genom en underlåten hänvisning dertill i lagen om aktiebolag; och rikets ständer hade till denna sin förmodan desto heldre anledning, som regeringen sjelf i alla oktrojer för de iöke-sedelutgifvande filialbankerna åberopat nämde författning såsom gällande, samt en hvar föreställde sig, att då regeringen hvarken före riksdagen lemnat sanktion å den föreslagna handelsaktiebanken, ej heller hos rikets ständer proponerade : någon förändring i hittills gällande grunder för enskilta bankinrättningar, det år 1853 ingifna omogna bankprojektet borde anses både dödt och begrafvet. Ja! man skulle nästan kunna våga det påstående, att om förhandlingarne och besluten vid sista riksdag hos rikets ständer och deras utskott i detta ämne föregått högsta domstolens utlåtande angående sistberörda aktiebanksförslag, högsta domstolen deraf skulle vunnit så öfvervägande skäl för meningen, att bankbolag här icke kunde lagligen bildas utan solidarisk ansvarighet, att resultatet af utlåtandet blifvit helt annorlunda, än det blef innan frågan om beskaffenheten af ansvarigheten för enskilta bankbolag, utan rättighet till utgifvande af egna sedlar, egentligen blifvit hos ständerna väckt och diskuterad. Att emellertid rikets ständer vid förra riksdagen förkastat åsigten om enskilta banker utan solidarisk ansvarighet, lärer likväl ej hindra ständerna att vid nästa riksdag ändra åsigt, såvida omständigheterna blifva förändrade och en i öfrigt ordnad lagstiftning i frågan om ickesedelutgifvande banker varder af rikets ständer uppgjord och beslutad. Detta torde temligen lätt lösa den förmenta gåtan, att samme författare kunnat den ena dagen omtala att rikets ständer vid förra riksdagen förkastat teorien om aktiebanker, och den andra dagen framställa den önskan, att, just af detta skäl regeringen icke må antaga en sådan teori innan ständerna fått tillfälle ånyo taga ärendet i öfvervägande. Hvad bankinsändaren slutligen i denna punkt yttrar derom, att rikets ständer redan vid 1834—1835 årens riksdag i då afgifvet förslag till lag för enskilta banker tillstadde, att äfven aktiebanker skulle kunna bildas med sedelutgifningsrätt, och att för bankbolag utan sedelutgifningsrätt skulle gälla, hvad om handelsbolag då var i lag stadgadt, synes helt och hållet vittna till förmån för den sats jag försvarar, enär just den solidariska ansvarigheten då, likasom nu, var stadgad för handelsbolag, och våra då gällande lagar icke vissto af några slags bolag, allraminst bankbolag, med aktier ställda till innehafvaren, d. v. s. utan namngifne och personligen ansvarige delegare, Detta exempel synes således vara allt för olyckligt valdt och såsom räddningsplanka för aktiebankförsvararen innefatta mindre än ett halmstrå. Samme försvarare uppställer derefter den paradox, att en aktiebank, utan personlig ansvarighet hos delegarne och utan någon af behörigen godkända hypoteker bestående fond endast med ctt förråd af delegarnes lösa förbindelser, skulle erbjuda en större garanti, än en bank med en grundfond af hypoteker och delegarnes solidariska ansvarighet. Denna paradox kan också icke drifvas, utan att han tillika antager, att den solidariska ansvarigheten skulle inskränka sig till betalningsskyldighet endast för den örist, som kan uppstå sedan banken blifvit utredd, och att denna utredning skulle medtaga en tidrymd af 40 till 50 år. Månne det är möjligt, att ett slikt antagande kan hafva tillkommit af missförstånd om den lagliga betydelsen af solidarisk ansvarighet? Det vore i sanning allt för bedröfligt af en jurit, som icke vill frånsäga sig anspråk på kunskap om lag och förmåga att tillämpa densamma. Ty utan frånvaro af denna kunskap och förmåga är det väl icke rimligt påstå, att ansvarighet in solidum skulle 9 0 Gc ee so 1 -. TT då