Aftonbladet – 17 april 1856, sida 2

gästroler i Christiania. Något mera om den tillämnade Handelsaktiebanken. (Slut från gårdagsbladet.) Den tredje reservanten mot ifrågavarande betänkande var hr 4. O. Wallenberg. Vi tycka just, hvad hr Wallenberg. som, enligt hvad hela hufvudstaden vet, är en bland de obevekligaste motståndare till banker, organiserade enligt lagen angående aktiebolag, måste hafa fått stora ögon, när han fick läsa, att försvararen af dessa banker åberopat just hr W:s reservation såsom ett bestyrkande af sitt föregifvande, att riksdagen. otvetydigt gifvit tillkänna den åsigt, att enskilta banker utan sedelutgifningsrätt lämpligen kunna organiseras såsom aktiebolag? Skulle detta vara en sarkasm mot hr W., eller endast ett djerft försök att slå puder i ögonen på allmänheten? I båda fallen torde försöket få anses såsom helt och hållet misslyckadt. Såsom en af dem, som trädt i spetsen för en enskilt bankstiftelse här i hufvadstaden, grundad på solidarisk ansvarighet hos delegarne, har hr W. såsom redbar affärsman tillräckligt lagt sin åsigt praktiskt öppet i dagen, och hans reservation lemnar ej heller den aflägsnaste förmodan, att han, såsom riksdagsman, haft andra tankar. Denna jemväl af insändaren citerade reservation lyder: 8 25 vidrörer saker, hvilka icke tillhöra denna lag, enär detta är en lag om banker med sedelutgifningsrätt hvadan jag vördsamt föreslår, att samma 25 måtte af rikets ständer afslås, emedan, om den blefve lag, enskilta kommanditbolag, som kunna vilja idka bankrörelse utan att utgifva egna kreditsedlar, blifvit helt och hållet förbjudna. Vi fråga om här förekommer ett enda ord till förordande af bankers organiserande såsom aktiebolag, eller om icke reservantens motiv för paragrafens uteslutande varit ensamt det, att den vidrörde saker, hvilka icke tillhörde lagen för sedelutgifvande banker, samt förmentes innefatta förbud mot så kallade kommanditbolag utan sedelutgifningsrätt. Och nog bör väl hand :lsaktiebankens disponentdirektör veta, att kommanditbolag är någonting helt annat än aktiebolag; att de förra, i likhet med vanliga handelsbolag, bestå af vissa namngifna personer, hos hv.lka ansvarigheten hvilar, och icke ensamt af anonyma delegare m. m.? Vi förmoda att ingen, som med någon uppnärksamhet velat genomläsa ofvanstående, lärer ett ögonblick tveka, på hvilkendera sidan de nyssnämde reservationerna hafva blifvit missförstådda, på författarens af artikeln i Aftonbladet den 13 Februari, eller aktiebankdisponentens, eller om hvilkendera af dessa gjort sig skyldig till öfverilningar, äfven om en så lindrig term skulle kunna väljas för att karakterisera den sistnämdes sätt att tyda och från denna tydning deducera satser, rakt stridande emot reservanternas både ord och mening. Efter denna framställning torde vi gerna med bankinsändaren kunna antaga, att hrr Nordströms och Wallenbergs reservationer kunna anses utmärka de skäl, som föranledt ständernas ogillande af den ifrågavarande 25 5, emedan vi deraf hämta ett ganska kraftigt stöd för vårt påstående, att detta ogillande hufvudsakligen grundade sig på den omständighet, att paragrafen ansågs öfverflödig och oegentlig att inflyta i en lag, som rörde ett annat ämne, och att från detta uteslutande icke en skymt af anledning kan upptäckas för den isigt, att sista riksdagen ansett icke-sedelitgifvande enskilta banker kunna organiseras säs ;m aktiebolag. Detta påstående bekräftas ytterligare af diskussionerna i riks tånden, wvaraf utdrag kunna läsas i —lIms— artikel len 13 Februari och deraf sig visar, att unler dessa diskussioner aldrig ett ord förekom varken af konungens rådgifvare eller någon innan, till försvar för teorien om fnrättande if banker såsom aktiebolag med anonyma delgare, utan solidarisk ansvarighet. Också har bankens förespråkare troligen cke utan beräkning aktat sig att i sitt för;var införa något referat ur debatterna i ämret inom riksstånden, då dessa icke ens låade sig till den misstydning, hvari han belagligen så totalt misslyckats, i afseende på le åberopade reservationerna. Beträffande de senare har jag dock verklisen ett förbi eende att erkänna, nemligen att ir Arnell blifvit oriktigt uppgifven bland reN— — —-—-—-——————A—-r— LL 5