Aftonbladet – 15 april 1856, sida 2

officiella visiter; och Gabriella hade, smickrad utaf en hjeltes uppMärksamhet, hvilken hön beundrade ända till entusiasm, bifallit till några kyska möten på terrassen i trädgården. Der, i närvaro af Gratienne, en ung flicka, sin matmoder med lif och själ tillgifven, afhandlade Henrik och hans omenskliga Gabriella kärlekens eviga syntax, utan att någonsin komma längre än till första kapitlet, — det ljufvaste a alla. Under dessa samtal återfick det af sorger och ansträngningar i förtid åldrade konungen sin ungdoms hela po.si, och han mindesej längre de dödliga faror, hvilka hotade hans Nf och hans ära, för att endast njuta af den gryende passionens första rus. Han älskade, han dyrkade, han afgudade, och vansinnig af högmod och glädje, när vid hans bortgång ett litet rosenfinger smög sig intill hans läppar, glömde han den andre Henrik, den dystre älskaren till franska kronan, som genom eld och blod förföljde detta strålande spöke — hans flyktiga kärlek. Men himlen hade också verkligen på Gabriellas tjusande panna förenat alla sina gåfvor. Aldrig hade någonting renare och kyskare visat sig för konungens blickar, och han mätte sitt eröfrartålamod eficr eröfringens omätliga värde. Hvarje slagtning slutar med ett resultat, antingen framgång eller nederlag, och Henrik väntade nu,-som han redan sagt till Crillon, utgången af sin långa kärleksbelägring. Säkert skulle den sluta lika lyckligt som allt annat under denna minnesvärda dag. Det förekom konungen, som om himlen och jorden prydt sig med så många otaliga behag endast för att göra honom festen fullkomlig, ty han tillhörde dessa stora hjertan, hvilka aldrig anklaga Gud under motgången, och som under medgången prisa honom uti naturens obetydligaste detaljer.