Aftonbladet – 15 april 1856, sida 2

ning om den vackra endrägten mom de konservativa kretsarna, öfver deras intriger, deras minor och kontraminor, deras ömsesidiga spioneri, deras medel och utvägar att komma till. makt och inflytande eller att dem bibehålla. Men för byråkratien är det ingalunda likgil tigt om hr v. Manteufiel q: rersta högerns hörnliga oMmbu 28tängs-partiet sjelft och utan personne interposge tager regeringen om hand. Derpå bero befordringar, skattefördelningar O. 8. vV. 0.8. V. i betydlig mån. Dertill kommer att hr v.i Manteuftel genom sitt koketteri med bourgeoisien gjort sig personligen afskydd af junkrarne, som gerna vilja gå mer öfvermodigt deh raskt framåt, eller rättare tillbaka. Af samma skäl hälla sig byråkraterna, som ini praxi och när det kommer til afgörande ej neka det feodala partiet någonting, till hr v. Manteuftel. Hr v. Gerlach kunde på högra sidan icke finna trettio medlemmar benöt att underskrifva hans interpellation. Han må ste besluta sig att inlemna en. vanlig motion, för hvilken, enligt arbetsordningen, fordras blott femton röster. Motionen blef derpå, enligt grefve Schwerins förslag, förvisad till en kommission. De af ministeren instruerade landtråden förstodo dock att bringa det derhän, att nästan endast motståndare till motionen invaldes i kommissionen, hvaremot hr v. Gerlach sjelf och hans vänner måste stanna utanför. Hr v. Gerlach måste trösta sig med att höga namn stodo under motionen, och att, bland andra, äfven drottningens kammarherre grefve Finkenstein undertecknat densamma. Jag har ingått i nägra detaljer af denna historia för att visa med detta exempel huru intrigerna korsa hvarandra i detta feodalt-officiella drifverk och huru landet skulle kunna undgå den manteuffelska låga, trångbröstade och sedligt deprimerande politikens Scylla. blott för att råka i den junker!iga skamlöshetens Charybdis med privilegier för den tärande adeln och prygel för de närande stånden. Gerlachska förslagets öde kan lätt förutses. Till och med om icke kommissionen föreslår dagordningen, som är sannolikt, så skola åtminstone kammaren och dess majoritet icke göra något som på ett eller annat sätt kunde tanefatta någon fara för hr v. Manteuffel. Om venstern vil den offentliga debatt, som ej kan undvikas, skall göra sin pligt, och begripande sin egen ställning, åt båda sidorna ä ingen, derom vågar jag tyvärr icke gon förutsägelsa. Nu vore ögonblieket inne för cn vältalig och för fäderneslandet hänförd man, att skoningslöst blotta hela det bottenlöst korrumperade systemet och säga folket, hvad det vunnit genom att samiycka till förlusten af sitt initiativ och genom att under apati tillspillogifva sina rättigheter, hvem som är dess ledare och hvad som döljer sig under den konservativa pietismens lysande omhölje. In sådan mans tal skulle verka som en lunta i landet och väcka en öfvertygelse att man icke borde helt och hållet förtvifla om Preussens närmaste framtid. Men vi våga som sagdt är knåppt hoppas det. Vincke finnes der ej, och de andra äro så trötta, att man numera kan vänta föga af dem. En annan om möjligt ännu vigtigare angelägenhet, söm gått under i kammaren, kan jag i dag, då mitt bref redan blifvit mer än tillbörligt långt, blott flyktigt omförmäla; men Jag förbehåller mig att en annan gång få dertill återkomma. Frågan är om den af er redan kända motionen angående pressensställning, äcktes af Mathis, tillhörande fraktionen Bethmanr-Hollwegh (Preussisches Wochenblatt). Motionen hade redan länge i tysthet blifvit förberedd. Ett passande tillfälle att derom framkalla diskussion, erbjöd sig genom det fullkomligt franskt-bonapartiska förfaringssätt, för hvilket Kölnische Zeit ung blifvit etto:fer. Man vet att feodalpart:ets prokonsul, hr v. Kleist-Betzow, Rhenprovinsens öfverpresident, som begagnar sitt embete helt och hållet i sitt partis intresse, systematiskt jägtar detta moderat-liberala blad till döds. Vid slutet af Mars 18535 måste Kölnische Zeitung byta om redaktör för att icke få sitt tillståndsbref indraget, det vill säga för att icke blifva qväfd. Bladet afhöll sig under den nya ledningen, som var särdeles försigtig, men i sjelfva verket lika liberal, eburu icke för regeringen så förhatlig, från nästan all polemik i inre frågor. De exekutiva myndigheternas vexationer och förföljelser upphörde likväl. icke. Till en början förbjöds : Kölnische Zeitung att i orientaliska frågan för mycket understödja vestmäkterna. Sedan gick man längre. Hvad som var misshagligt för rezeringen, det vill säga för inrikesministern, det vill säga Kreuzzeltungskotteriet, fick icke mera förekomma i Kölnische Zeitung. Snart kunde bladet med Beaumarchais Figaro säga: Pourvu que je ne parle en mes crits ni de TYautorit6, ni de culte, ni de la politique, ni de la morale, ni de Topera, ni des autres spectacles, ride personne qui tienne å quelque chose, je puis tout imprimer librement, sous Vinspection de deux ou trois censeurs... Läsaren må ej anse liknelsen öfverdrifven. Vid stnaste Hinkeldey-affären förbjöds Kölnische Zeitung att afhandla annat än det faktiska af saken; synnerligen skulle hon ejtaga parti för den skjutne polispresidenten! Detta är fullkomligt säkert. Men det är icke nog dermed. Kölnische Zeitung skrapades strängt derföre att hon gjort aftryck ur NationulZeitung i fråga om duellen. Man vet huru sträng -uppsigten är på berlinertidningarnå, och hvad tryckfrihet betyder i Preussens hufvudstad. Och hu skulle det för Kölnische Zeitung icke ens vara tillåtet att aftrycka National-Zeitungs faktiska uppgifter. Det låter otroligt, men likväl garanterar jag er att det NT ——— RR ERE an Rå FO AN ngn OF KU ET AR sa s.å