Aftonbladet – 15 april 1856, sida 2

— Det officiella bladet för i går meddelar, utt regeringen till svensk postkommissarie i v ntnrotokollssekretersron i kornet, uh J.C ilabory. sa allmänhe r sälunda blifoppning, att ifrö mera skulle tillsät a postkontoret i HamVi ka ingenstädes sett svar för bibehållandet ty en hiten af frih. K. yrs som skulle r, bekräftar i sjelfva verklart alla de och klagomål, 1 alla håll blifvit er nämde postntor anförda. Ett svenskt postkontör uppdes i Hamb under det trettioåriga krisve n.n innebade en stor del Tyskland, och det bibehölls sedermerz, nedan Sverge genom cröfring då egde besittar i grannskapet. Nu mera är det icke blott dig kostnad ri högst väsentlig posterna och v.lla de korDen svt burg skul off ntliggjo ko obehöfligt och vållar en alldeles or för stats verket, utan dettjena 2 spondera: re eter. Det lärer visserligen icke kunna ur utan att en förundring ger rum den b nde postkonveitionen ne, men det synes icke böra ligga inom omöjligheternas område att få en dylik förändring åvägabragt. Hvad sjelfva utnöemingen för öfrigt angår, så synes det oss, som skulle postverkets embetsoch tjenstemäxr ha större skäl än vanligt att beklaga sig öfver densamma. Det i visserligen föga lämpligt, att de bättre aflönade befattringarne skola betraktas såsom sinekurer, dem man skänker ft ur militärtjensten afgående officerare, men ännu olämpligare synes det vara att gifva en dylik sinekur åt en person, hvars enda offentliga verksamh t bestått deri, att under några är såsom ai:rendator sköta och utgi.va en tidving, i hvilken regeringen införer sina officiella meddelanden. För de förtjenster, som hr Hellerg ;kan ha inlagt genom denna verksam: et samt de alideles okända meriter han kan ha samlat såsom titulerad protokollssekreterare i höfförvaltningen, synes det oss, att vederböran !e kunnat påfinna någon annan och mera passande belöning. — Med anledning af de nyligen fällda domarne i målet rörande arbetareoroligheterna i Jönköping förliden höst, yttrar Jönköpingsbladet följande tänkvärda ord: . Domen öfver de för deltagande i arbetareoroligheterna anklagade fäller, såsom af förut meddelade redogörelse inhämtas, 6 personer till 8 års fästning, 1 till 7, 1 till 6, 17 till 5, 1 till 4, 7 till 3, 8 till 2, 2 till 1 och 4 till ett halft år, summa 47 personer till 191 års förlust af friheten, eller i medelial något öfver 4 år hvardera. Här. besannas satsen, att långa år få gälda hvad stunden brutit. AttstratFet. är strängt; skall tvifvelsuton en hvar medgifva; huruvida det är för strängt beror på olika uppfattning och åsigter. På den punkt saken kommit kunde den emellertid ej aflöpa utan straff, och för bfverträdelser af detta slag mäste straffen vara strånga, ty samhällsordningens vidmakthållande är första vilkoret för samhällets bestånd; den, som förgriper sig mot den, riktar ett grundskott mot sjelfva samhället. Men derföre måste ock samhället i sin ordning låta sig angeläget vara icke allenast att bestraffa redan skedda angrepp på samhällsordningen, ntan ännu mer att söka förhindra deras uppkoms: beh framför allt, derest tecken dertill ändå visa sig, dämpa dem så tidigt, att de begångna öfverträdelserna blifva så ringa och obetydliga som möjligt. Har samhället vid det nu ifrågavarande fallet uppfyllt sina skyldigheter i berörde hänseenden ? Meningen härom torde vara individuel och bero på dlika åsigter om vidden af de anspråk, man har på samhället. Vi kunna ej und-rtrycka den tanke, att i detta fall samhället, både det lilla och det stora, icke är sildeles fritt från underlåtenhetssynder. Hvad det förra beträffar, så tyckes det, och ar visserligen äfyen numera allmänna meningen, att något mer kunhat försökas till oroligheternas dämpande medan de pågingo. Låt vara, att deltagarne i oroligheterna voro många, vi äro dock öfvertygade att ordningens anhängare voro ändå talrikare, liksom -deras öfverägsenhet i anseeude och intelligens är utom allt tvifvel. Om ett vädjande till dessa skett — icke blott likväl i form af allmän uppmaning, utan med den bestämda anmodan till hvar och en särskilt, hvartill ögonblickets kritiska läge berättigade, — om sålunda hela den för ordningen intresserande delen af stadens befolkning i massa satts i rörelse för ofogets hämmande: vi skulle mycket misstaga dss om ej det ändamålet då skulle hafva uppnåtts notan synnerlig stridighet. De svåraste oordningarne, de vid Dunkehalla, hade då kunnat afböjas, och mången, som nu blef brottslig, straffbar och bestraffad, hade icke blifvit det. Oeh den åtgärden var väl andå icke den enda som kunnat iörsökas, om der blott funnits en beslutsam ledande ande i spetsen för det hela. Att ingen sådan fanns berodde dock kf en tillfällig olycklig omständighet. Landshöfdingen hade tjenstledighet och vistades på landet; ordi: arie borgmästaren var borta på resa och hemkom amma dag tumultet pågick; tidigt nog för att erfara att någonting var på färde, men för sent för ått hinna både taga reda på hvarom fråga var, hvad som redan passerat, hvad man ytterligare hade att befara, och att vidtaga tillräckligt kraftiga åtgärder deremot; -då åter å andra sidan ställföreträdaren hnder hans frånvaro just i afvaktan på ordinariens väntade hemkomst möjligen afhölls från att! under tiden vidtaga mer energiska mått och steg. Kommunens uraktlåtenhetsfel vid det skedda hafva således en talande ursäkt i ett olyckigt sammanträffande af omständigheter. Statens uraktlåtenhetsfel äro deremot af allmännare årt och bestå dels i undanrödjande af anledningarne till missnöje, dels i lemnande af tillfälle att på ett lagligt .och ordningen ieke störände sätt låta det misshöje som uppstår utfala sig. Undanrödjande af anledhingarne till missnöje kan likväl ej ske medelst eftergifter för alla möjliga anspråk utan afseende på .detas rättmätighet, utan dels genom att så vidt som möjligt utsträcka delaktigheten i ansvaret för de bestående förhållandena, dels genom att bibringa upplyshing om obefogenheteni de anspråk, som verkligen fana den egenskapen. De härstädes missnöjdes anpråk på hämmande ingrepp i hvars och ens dispositionsrätt öfver sin egendom var t. ex. obehörigt och stridande mot samhällets sanna fördel, såsom vi då genast sökte visa. Men de hade icke haft någon röst med vid.bestimmandet af den gällande ordning :n, icke haft tillfälle att inse förvändheten i sina åsigter, och sådant retar till detlyckligtvis merändels vanmäktiga