Aftonbladet – 15 april 1856, sida 2

Var det någon, som förlustade sig uti den blåa böljan, och som gjorde narr at Henriks bestörta utseende? Konungen blef orolig, han lyssnade ännu bättre, men inom kort tyckte han sig märka, att de ostyriga elfvornas stämmor förbyttes till välkända qvinnoröster, och han urskilde snart, oaktadt afståndet, sitt namn, som, buret på vattnets elastiska yta, framträngde till honom, uttaladt af älskade läppar. Skrattsaifvorna hördes tydligare, monarken såg någonting röra sig uti den mörka, af träden dragna linien, och slutligen framstucko i ljuset tvenne hufvuden, som vågat sig ut midt i floden. ? Henrik igenkände Gabriella och Gratienne, hvilka likt undiner lekte uti den klara kristallen ... Gabriella och Gratienne, som glada och stolta öfver det oöfverstigliga hinder, hvilket skilde dem ifrån den på stranden stående älskaren, genom skälmaktig munterhet utmanade honom. Men den utmanade Henrik kände inga gränsor, hundra kanoner hade ej tillbakahaållit honom, djerft sköt han sin häst i floden och sjelf skrattande, började han att klyfva vågorna åt den sidan, dit de begge lättsinniga na aderna kallat honom. Men nu förbyttes de högljudda glädjeyttringarne till utrop af. förfäran och rörande böner. Hästen simmade förträffligt och banade stolt vägen för sin höge herre. Henrik närmade sig med utbredda armar den förskräckta simmerskan, hvars blonda hår, hopviradt i tjocka flätor och rulladt omkring hufvudet, stundom försvann under den blåa böljan, för att återsynas mera skönt och glänsande, liksom om Gabriella störtat sig uti ett flytande silfverbad. Det fina draperiet) hvilket likt Amfitrites tunika betäckte hennes axlår, skyddade henne hel -och hållet för nyfikna blickar, och man såg endast då och då hennes hvita